Alla som är någorlunda insatta vet att kontakter, nätverk etcetera spelar en oerhört stor roll i Sveriges litterära liv, för vem som ska bli utgiven, vem som ska bli uppmärksammad i tidskrifter osv. Ibland kan man ha personlig glädje av detta, desto oftare känner man sig väl utesluten om man inte tillhör den dominerande litterära skolan. Men varför kallas det "konspirationsteorier" om någon pekar på de uppenbara samband som finns? Ingen har egentligen påstått att Johan Lundberg har fel i sak - inte heller Roberth Ericsson här nedan - ändå avfärdas han just som konspirationsteoretiker, extremt konservativ, rentav ondskan själv för att han skriver någonting som alla vet är sant. Ömma tår, någon?
Själv delar jag inte alls OEI:s litteratursyn, och jag har ju medvetet försökt undvika att bli kompis med sådana blivande eller rentav nuvarande litterära makthavare som Malte Persson, Daniel Sjölin, Jenny Tunedal och Anna Hallberg. Detta trots att Maltes blogg ofta väcker mitt intresse och inte minst min motsägelselusta. Jag vill helt enkelt hålla på med annat, romantisk poesi och poetry slam i huvudsak. Språkmaterialism bygger på språklig manipulation utifrån en teoretisk under- och överbyggnad, medan romantisk poesi och även den bästa estradpoesin bygger på personlig nödvändighet. Häri ligger hela skillnaden, och förklaringen till varför jag sökt mig åt det håll jag sökt mig. Tack och lov finns det även där underbara vänner, dock färre makthavare. Jag har skrivit för en rad tidningar och tidskrifter, men blivit portad från de flesta, enligt debattörer som Jenny Tunedal och Malte Persson har det förstås ingenting med litteratursyn och nätverk att göra, för det existerar inga samband i det litterära livet. Fan tro't. Den som ser konspirationer överallt är möjligtvis en paranoiker, den som aldrig ser samband är naiv eller rentav cynisk, vill blunda för det uppenbara. Låt oss gå vidare med något mer intressant, nya dikter sprungna ur personlig nödvändighet, gestaltad livserfarenhet. Varje människas perspektiv är unikt, det är därför språkmaterialismen aldrig kan bli tillräckligt intressant; den är en skolbildning som suddar ut den personliga rösten och som till och med förnekar värdet av autenticitet och originalitet. För mig är detta konservatism, att nöja sig med att klippa sönder makthavarnas eget språk.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
6 kommentarer :
Den eventuella konspirationen ligger ju i att Johan Lundberg gör en stor affär av något som alla redan vet - att människor runt tidskriften OEI känner varandra. Vem bryr sig? Lundbergs undertext är ganska tydlig - han är besviken över att den poesi han föredrar är marginaliserad, och därför svårt affekterad. Bortsett från utgångspunkten, att den bildbaserade poesin (eller vad man nu väljer att kalla den) är undanträngd och förbisedd, som i sig är överdriven, så vilar det något på tok för personligt (snarare än estetiskt) bakom hans resonemang. Därför är det svårt att ta honom på allvar. Axess är djupt färgad av en övertygelse, om OEI är det av en annan så har jag svårt att se problemet. Alla med sitt, helt enkelt.
Dessutom: om Lundberg visste exakt HUR djupt de där OEI-trådarna går så skulle han väl bli grön av ilska. Jag menar: vad betyder det inte för svenskt kulturliv i allmänhet, och poesin i synnerhet, att Anna Hallberg ligger med Jörgen Gassilewski (de har juett barn, som jag förutsätter är frukten av en sexuell relation)?
Att vara paranoid behöver inte nödvändigtvis betyda att man inte är förföljd, som Curt Cobain sa ...
Heja Andreas...
och, som Ronald Laing sa: "Det är märkligt att vi har ett specialbegrepp för dem som känner sig förföljda av andra, men inget för dem som förföljer..."
Äsch, jag stavade Kurtan med C ...
Ack ja, dessa lidande poeter med sina känsliga egon. Men den som känner att den egna "sanna" poesin är satt på undantag: Bilda en klubb med besvikna människor som kastar sten på polisen. Varför vill ingen ha mitt nakna hjärta när jag serverar det med både korv, ketchup och skånsk senap? Jag vet inte så mycket om "språkmaterialism", men jag vet att gnällig, självrättfärdighet gör mig ganska trött. Var det någon som såg den där roliga serien på TV, konspirationen om en förment "styrelse" som satt och bestämde vilken konst som skulle ges ut. Väldigt festligt och intelligen. Ah well. Skulle bara googla på lite språkfetischism & så hamnar man mitt i skyttegravskriget.
Skicka en kommentar