Doris och Dalai

Vad har de gemensamt nu da?
Jo, den synbara distansen till all världens priser och ordnar.

Doris Lessing blir hejdad vid trottoarkanten av ivrig TV-journalist. Hon ser ut som en irriterad gammal tant som tycker det är lite väl rörigt framför hennes hus den 10 oktober 2007.
- I could be more excited you know, it´s been going on for thirty years now.
Hon nästan inte ler och kånkar in sina grönsaker i huset.
Jag var faktiskt mycket mer upphetsad än hon. Ropade yess i högan sky vid radion, rörd till glädjetårar. Henne har jag för fanken läst utan uppehåll i över tjugo år. Och jag hoppas hon kommer hit och tar emot Nobelpriset. Det är kul med gamla kvinnor som varken förlyft sina ansikten eller åsikter eller kjolar.

Och Dalai. Där stod han med det problematiska - to say the least - amerikanska presidentparet och tog emot en medalj från amerikanska kongressen. Det kanske inte var så klokt, men Dalai Lama är med all rätt beredd att ta emot vad som helst som föreställer stöd för Tibetansk autonomi. Nu är det ju mycket tveksamt på den punkten vad USA egentligen fikar efter. Dalai Lama må vara en upplyst man, men som politiker tar han världen för godartad i överkant.
Men han tar den också med buddhistisk humor. Kisade som en skolpojke på guldplaketten: Vad är nu detta för något? Lyfte upp den ur etuiet. Något som ingen Nobelpristagare synts göra med sin medalj.

Jag kanske övertolkar några signaler. Det må va.
Men den här signalen är min: Läs Doris Lessing. Hon har tagit greppet på det mesta, från världspolitik, till könskamp, till sexuella, irrationella, ofrånkomliga möten, till lika irrationella, på en gång klarsynta och underliga psykiska förlopp. Kanalerna mellan yttre och inre värld, mellan vardagsbråten och visionerna, det är hon bra på, och alla de lägen när kontakten är blockerad. Kalla henne en stor psykolog. Och skit i om det är omodernt i någon liten klick.

Här är några av de tjugotvå böcker jag läst, som jag gärna rekommenderar:

The Four-Gated City. (Tjock och spännande, om människor som flippar ur och ändå håller ihop, samt en kärlekshistoria som är absolut feministiskt inkorrekt)

Den femte sanningen "The golden notebook". (Kvinnors pratiga alldeles vardagliga liv, och ännu en inkorrekt kärlekshistoria)

Gräset sjunger (debutboken, från ungdomen i Rhodesia)

Shikasta (den första, mest fragmentariska och mest läsvärda, ur den science-fiction-artade serien "Canopus i Argo", de andra blir lite för mycket konstruerade sagor.)

En överlevandes minnen. (Förfärlig, deppig, men helt realistisk modell av något som redan händer med planlösa ungdomshorder, kanske i Sibiriens städer, kanske i Londons förorter, kanske på Stockholms gator)

Briefing for a descent into hell. (Du hör vad det låter som: Att någon som är lite utifrån, kommer ner i det jordiska helvetet.)

Pinter och Lessing. Två favoriter. Inget av prisen var för sent. Båda kom i en tid när oron för verkligheten vuxit lite starkare än oron för vars och ens plats i den estetiska kreditbanken. Klumpigt uttryckt, jag vet. Men jag måste laga middag nu. Dags att hiva upp grönsakerna.