Varför vill Roberth såga Bob?

Intressant artikel av Roberth Ericsson (of Den Blinde Argus) i senaste numret av tidskriften Komma. Fast jag undrar lite grann vad han egentligen är ute efter, är det att diskutera litteraturkritik eller att komma åt Bob Hansson?
Roberth Ericsson tar i alla fall upp litteraturkritikens (eviga) problematik utifrån det enda exemplet Bob Hansson - titeln på artikeln säger väl egentligen allt: ”Den mimande litteraturkritiken – eller varför sågar ingen Bob Hansson ’på riktigt’”?
Roberth urskiljer där – utifrån några böcker om kritik – två problematiska kritikerhållningar som renodlat kan beskrivas som den 1) alltför inkännande eller 2) alltför kritisk/oförstående.
Det förstnämnda kallar han också för en mimande litteraturkritik, det handlar om en slags recensioner där kritiskt avstånd saknas och recensenten i stället så att säga ”sjunger med” i dikten, gör diktens ord till sina, det vill säga ”mimar”. En sådan parafraserande och citerande hållning har jag själv angripit några gånger här på bloggen. Jag anser att en kritiker gärna får älska och brinna för den bok han eller hon skriver om, men kritikern måste lika fullt kunna träda en halvmeter tillbaka åtminstone ibland för att ge analys och översikt. Den förmågan saknas nästan fullständigt i just den här typen av kritik. En mimande recension ligger nära den recenserade boken/författaren i stil och språksyn, solidariserar sig så att säga med sitt objekt, även om den också kan vara fördolt kritisk fast recensenten inte riktigt vågar stå för det.
Vad gäller den överdrivet kritiska recensionen så syftar där Roberth i första hand på en kritiker som ställer sig helt oförstående till en viss genre, eller ett ”verk som ställer sig utanför ramen för dennes litteratursyn”. Jag antar att den egentliga måltavlan här är den nästan försvunne "konservative" kritikern. Roberth Ericsson påpekar själv att dessa två grundhållningar är renodlade och recensionerna blir i praktiken en slags blandform.
I sin artikel fokuserar Robert på i huvudsak den mimande aspekten, och visar hur kritiker som skrivit om Bob Hansson i huvudsakligen Expressen och Aftonbladet intar just en sådan parafraserande, och på sätt och vis till intet förpliktigande, på-huvudet-klappande-hållning. (Själv har jag funnit en sådan mimande inställning betydligt oftare i förhållandet recensent- språkmaterialistisk poet, men det är ändock samma fenomen.) Som ett exempel på vad han menar tar Roberth en recension av Nina Lekander i Expressen av Bob Hanssons andra diktsamling Lugna puckars mosebok. Nina Lekander påpekar där svårigheten i att ”undvika känslor av kamratlighet, tja kärlek och rock ’n’ roll när man får en diktsamling av Sveriges gulligaste estradpoet i sin hand”. Robert Ericsson ger flera exempel på Nina Lekanders notoriskt impressionistiska recensentstil, som väl inte bara ”drabbat” Bob Hansson.
Roberth menar vidare att kritikerna inte förmår skilja på Bob Hanssons verksamhet som estradpoet och den föreliggande boken. Själv tycker jag att hans estradpoetiska gärning är i någon mån relevant också vad gäller en bokrecension, men självklart bör man framförallt bedöma den befintliga boken. Jämförelsen – som Nina Lekander gör i den omnämnda recensionen – med scenpoeten Bruno K. Öijer är dock inte felaktig, som Roberth Ericsson verkar tycka. Även Bruno K. Öijer betraktades som i första hand en ”rockpoet” innan hans andra genombrott med Samlade dikter 1986.
”Varför sågar ingen Bob Hansson ’på riktigt’” frågade sig Roberth Ericsson redan i artikelns rubrik. Det verkar som om Roberth efterlyser en sådan sågning, för det ”finns uppenbara skäl att såga Bob Hansson – men inte som person, utan som poet.” (Komma nr 3/07, sid 50).
En sådan sågning levererar inte Roberth själv, även om han av någon anledning känner behov av att efterlysa en sådan. Roberth Ericsson hänvisar i stället till en artikel av Aase Berg i tidskriften 90TAL och det av henne där påtalade behovet hos recensenten av att ”skärskåda sitt eget förhållande till författarsubjektets sociala position i den litterära offentligheten”, vilket han menar att de flesta av Bob Hanssons recensenter inte gjort. Med andra ord: Roberth Ericsson menar - utifrån Aase Berg - att recensenterna inte som så ofta görs bör använda recensionen till att uttrycka sin solidaritet med författarens val av genre och inte heller med den personlighet som kommer, eller antas komma till uttryck, genom hans dikter.
Men Aase Berg har faktiskt redan sågat Bob Hansson i sin och Kristoffer Leandoers BLM; fast hon sågade då förstås hans personlighet – inte hans poesi eller den bok det egentligen gällde, Bräcklighetens poetik.
"Bob Hansson som filosof är ingen figur man vill möta i en mörk gränd. Hans aggressiva peace-budskap förenklar världen så till den grad att det inte finns en enda nyans: han framhärdar visserligen i floskeln att man ska älska alla oavsett åsikter i happy och fri anda, men ger uttryck för motsatsen i sin poetiska hållning att hata allt han inte kan förstå. Största hatobjektet är 'den välrenommerade lyriken' och den 'språkteoretiska ekvationen, ord ställda som skydd för den som skrev". Bob Hansson är expert på att utse den Onde Andre" osv. (ur BLM nr 1/2003)
Och Aase Berg är förstås själv otroligt bra på att se "Den Andre" och full av förståelse? (OBS! ironi)
Så på vilket sätt är Aase Berg en förebildlig recensent? Hon har gjort en av de lägsta och egentligen mest triviala sågningar av Bob Hansson jag känner till. Fortfarande utan att egentligen beröra hans dikter/poetik. Är det rentav så illa att "Bräcklighetens poetik" är ett verk som "ställer sig utanför ramen för dennes [Aase Bergs] litteratursyn"?