Norrköping, estradpoesi, Eldkvarn med mera

Nyss hemkommen från Norrköping och några dagar på den nya estradpoesitävlingen Ordkrig. Rent tävlingsmässigt gick det inte så bra för mig, men det var skönt att komma bort ifrån Stockholmsstressen ett tag och läsa dikter, möta poeter och så vidare. Det kan ta ett tag för en ny tävling att "sätta sig", det var ett trevligt arrangemang men det drog inte speciellt mycket publik utanför den rent subkulturella gemenskapen! En vilsen ensamhetskänsla, som ibland kan brytas av euforiska stunder, kan också uppstå under sådana här festivaler när man inte har någon nära vän med sig.
Min fasta punkt första dagen i Norrköping - som är en för mig främmande stad trots att jag är född i grannstaden Linköping - blev för mig café Broadway - på Bråddgatan 26 - som Eldkvarn besjungit på en klassisk platta.
Det var fascinerande att se den än så länge bibehållna originalinredningen från 1947. Jag slog mig ned med min frukostbricka vid det bord som såg mest inbjudande ut, det visade sig vara flankerat av en Eldkvarn-affisch vilket kändes helt rätt. Även om jag har lyssnat en hel del på Eldkvarn förr om åren, har jag inte gjort det på länge, men jag kände att nu kommer det bli mer under den närmaste tiden.

Angående Broadway; jag kom att tänka på en anekdot som min pappa berättade på sin tid. Det handlade om bonden som kom in till stan, gick in i en tobaksaffär och bad om ett paket av cigarettmärket (eller kan det ha varit cigariller?) Broadway. Men han uttalade det så här: BRO-AD-VAJ.
Expediten ville då rätta hans uttal och sa: Det heter inte BRO-AD-VAJ, det heter BRÅDDVEJ!
Bonden: Det skiter jag i! Jag säger BRO-AD-VAJ i alla fall!
Hehe, vet inte varför man kommer att tänka på sånt. Samband, helt enkelt, samband.

Passade även på att göra ett besök på Arbetets museum, på sin lilla holme i Motala Ström. Ett fascinerande och mycket tilltalande museum, med fri entré ända sedan starten. Något liknande finns definitivt inte i Stockholm. Kan tyda på att arbetarklassen har större självmedvetande i Norrköping, i Stockholm gör ju arbetarklassen drängtjänst åt överklassen just nu, som hantlangare och byggnadsarbetare i den pågående bostadsrättifieringen av innerstan.

Fick även några tankar om fulpoesi och finpoesi. Tänkte att slam-poesi påminner i vissa avseenden om romantisk poesi, båda två räknas i dag som någon slags fulpoesi. Det de har gemensamt är framförallt det subjektiva känslomässiga uttrycket. Närvaron av ett jag i texten. Att det skrivna och framförda väldigt ofta bygger på personliga erfarenheter.
Häri skiljer sig både slam och romantisk poesi från den dominerande högkulturella poesi-arten i dag (språkmaterialismen) som är fragmentarisk, anti-subjektiv, inriktad på språklig konstruktion. Bilden går att nyansera, men här finns några grundddrag. Därför är det möjligt att beteckna mig som "traditionalist" - i min egenskap av både anhängare till slam och till den romantiska poesin (lika väl som utövare, naturligtvis). Daniella Brummer Pind skriver om detta i sin fina litteratursociologiska magisteravhandling om Poetry Slam [OBS! pfd-fil].