Roy Andersson och konstnärernas marknad

Såg äntligen Roy Anderssons film: "Du levande". En av de mest genuint konstnärliga filmerna på senare år, alla kategorier.

Både den här, och "Sånger från andra våningen" är gjorda med en sublim kombination av sorgsen samhällskritik, nyenkel poesi, grotesk komik, absurda gestalter, ofta spelade av amatörer. Så kan en lite för torr sammanfattning se ut.

Jag såg "Du levande" med en vän som inte sett Anderssons förra film, och märkte att hon fullständigt havererade av skratt. Jag skrattar också mer än på tusen år, trots ett lojt ingenkännande inför vissa av Anderssons tricks: Hans stillastående scener med dystra makar och andra par. Kvinnan som sticker in huvudet genom vardagsrumsdörren och säger: "Klockan är snart halv sex". Och mannen i fåtöljen som efter en exakt paus svarar: "Och? Vad ska jag svara på det? OJ DA!"

Det fina med Roy A. är, som alla vet, hans bildkänsla: Han gör sceniska små lådor av livet. Inne i varje låda finns ett par människor som håller på med något ohjälpligt tråkigt, absurt, eller sorgligt. Som om det var av oerhörd vikt. Tablåerna har en atmosfär av bleknade stilleben. Människorna är parkerade på sin platta, som ödesmättade ostar på ett bord. Och fotot är filtrerat med grön-eller gråljus, så att allt liv blir overkligt, förfruset. Det är filmernas tekniska distanseringseffekt.

Roy A. är en av dessa sent mognade konstnärer som haft trettio år på sig att leka i reklamsfilmslådan.
Men hans historia är också en historia om hur man överlever som konstnär i ett alltmer kommersialiserat Sverige. Det är så enkelt som så: Att Roy A. efter förra filmens guldbagge fick fortsätta som vanligt med reklamjobb och annat, för att fixa stålar till "Du levande". Till sist belånade han även sin bostad, så till den grad att han blivit bostadslös om filmen floppat.

Nu blev det kritikersuccé och tre guldbaggar till. Men Anderssons film kan inte dra in ens en tredjedel av de summor som Arn och Wallander-filmerna gör. Så ser det ut. Och man kan inte begära att hela svenska folket ska ha konstnärlig smak.
Vad kan man då begära?
Att konventionell underhållningsestetik ska få bestämma över konst/film/böcker i Sverige?

Nej. Men ett oerhört mycket starkare stöd till konstnärer alla kategorier, inte ett lägre, som borgarna gärna förespråkar. Ekonomiskt ser det nämligen ut så här: De flesta konstnärer, författare, filmare, dansare, musiker lever i en eftersläpande lönekurva. Jag vet filmer som produceras med skådespelare som går för en halv städerskelön, bara för att komma in i branschen.

På alla konstnärliga områden (med undantag för fåtalet lyckoprissar) råder fattigdom för välutbildade: Författare och skribenter harvar i åratal, till underpris, fram sina artiklar och essäer. Poeter jobbar i vårdsvängen. Musiker spelar vidare under gränsen till existensminimum.

Skapande människor har ofta levat så. Men skillanden mellan 50-60-70-talen och 80-90-100-talen är att hela det svenska samhället gått in i en ökad konsumtion och avsevärt högre löner på alla områden utom i de fria konsterna (+ vård och omsorg). Det kallas hög BNP, och ni vet hur marknadstugget låter; att investeringar och produktion skapar ringar på vattnet. Men inte ens konstnärer och musiker kan leva på ringar på vattnet. De är efemära. De mättar inte.
(Dessutom är det lögn från början till slut; Ericsson gör miljardvinster och låter 1.500 arbetare gå. För att vinsten inte motsvarade vinstprognosen. Ringar på vattnet. My asshole!)

Under tidigare generationer kunde författare och konstnärer ganska lätt harva ihop någon liten summa som räckte till mat, hyra, en Greklandsresa: Makarna Tunström och Cronqvist levde på det enkla viset under decennier, medan de fick fart på sin konst. Idag går det inte längre att leva så. Baskostnaderna är för höga. Några väljer då att gå in och ut i A-kassan för att alls kunna skapa något.

Och det är för jävligt. För nämnda yrksgrupper innebär högstatus-och-konsumtionsamhället att de lever i en brant stigande inflation. De är omgivna av de höjda hyrornas, matprisernas, vårdkostnadernas nivå, med en lön som inte hänger med. Dubbel inflation: En favör endast för konstnärer!

Elementära utgifter kräver så mycket tid, att den där lilla extra potten som behövs för en skapande period knappast infinner sig. Målaren harvar i åratal på en konstskola och orkar med nöd och näppe färdigställa ett måleri som håller för en utställning. Författaren jobbar på SL och kommer hem lite för trött och frusen för att fånga orden och meningen.

Samhället har blivit ekonomiskt tuffare för alla konstnärer, i alla skrån. Och så orkar Linda Skugge - en shockeringslysten, brutal krönikör - ondgöra sig över stipendier och statliga konstnärslöner.

Men skit i Skugge, se Andersson! Och skit i marknadens kladdiga struntsamhälle, som föredrar utvikta och stylade författare, jippokonstnärer och pubertala små opportunister som år efter år sätter fingret i luften för att se om det kommer några nya modetankar från ballare kontinenter, så att de kan sitta där som kulturens Ebba von Sydow, med lånta fjädrar på lilla huvudet.

Men Andersson är sin egen man; gör av folkhemmet en saga om folkhemlösheten. Se den; och känn er som hemma.