Utdrag ur en pågående läsning av Johan Jönson

Vad är det som händer runt sidan 195 i Johan Jönsons Efter arbetsschema? Det är som om abstraktionsnivån plötsligt ökar med ett par hundra procent i jämförelse med närmast föregående textsjok, och läsaren (dvs. jag) hotar att genast tappa kontakten med texten, där en sådan kontakt ändå har upprättats under den inledande läsningen av den mastodonttjocka boken (tjockare än Gustaf Frödings samlade dikter, minst tre gånger omfångsrikare än Edith Södergrans verk).

Det är synd när jaget (det skrivande jag som Jönson hävdar inte finns i en ganska suggestiv notering på sid 186: ”- Skrivandet fortsätter – En författare skriver inte själv – Närvarande på flera platser samtidigt – En ny form av subjektivitet – Fortsatt underlägsen – Inte en röst som talar inte en överföring av flera arkiverade röster – Inte tal - ") försvinner ur texten och teorierna kommer in och lever sitt eget liv och icke-liv på läsarens bekostnad. En annan paradox som kan destilleras ur ovanstående citat är att Johan Jönson har en egen röst, även om han själv förnekar att diktsamlingen har något som kan kallas ”tal”. Men det är åtminstone en problematisering som är intressant. När jaget verkligen slutar tala och teorierna och den mycket höga abstraktionsnivån blir dominerande och tar över då får jag allvarliga problem med den här boken.

Det är som om Johan Jönson kände att anslaget med hans komplicerade personliga livssituation, beroendet av ett jobb som han hatar, samtidigt som han är en skrivande intellektuell (minst sagt) och kanske – får det sägas? – känslig människa inte räcker till. Allt måste abstraheras, boken utformad som en ordbok blir till en bok där läsaren måste slå upp ord efter ord under läsningen; exogent (s.12), aleatoriskt (s. 18), arke (s. 36) prototes (s. 107), reiteration (s. 128), ablution (s. 142), dorsalintensifiering (s. 144), atopi (s. 182), rhizosomatiskt (s. 195) är några exempel… de flesta står inte i SAOL. Men så länge Johan Jönson låter det personliga förtvivlade ljuset falla ut mot läsaren inifrån de omväxlande komplicerade och löjligt enkla texterna, då är det starkt. Fast varför byter inte människan bakom texterna jobb när empatin sedan länge har lämnat hans kropp och själ, och ingen transcendens är i sikte, måste läsaren fråga sig till slut? Till och med undertecknaren av dessa rader lyckades byta (försörjnings)jobb i 40-årsåldern.

Det hat som det jag (?) som skrivit ”Efter arbetsschema” visar mot dem han vårdar är provocerande. Scenerna från olika arbeten jaget (?) haft är över huvud taget starka, ibland otäcka. Det är samhällets förtryck mot honom, och hans mot-hat mot dem han är satt att vårda för att få in sin försörjning, liksom hatet mot de som bestämmer över ”moderatstaden”. Det enda jaget (?) har är sin egen familj, sina böcker, sin bunkertillvaro, lyckan finns där, gläntorna. Inte så annorlunda mot andra mänskliga varelser i alla avseenden, alltså, förutom vad gäller det ständiga hatet som verkar vara en drivkraft han behöver. Och så behovet av att inte tro på något utom sitt eget maniska skrivprojekt. Boken har varit under arbete sedan 2003, framgår av skeendet som återkommer i texterna, Irakkriget, dödandet av Saddams söner. Det finns skönhet här och var i brutaliteten, när ljuset faller in underifrån och inifrån, gliporna i språkmaterialismens eget regelverk är för mig det som befriar och öppnar upp det sönderabstraherande språket där Jönson blir till ett cyborgmedvetande intransplanterat i textblockens och teoriernas djungelvärld; men jag vill ut från texter som så småningom stelnar helt av teoriernas eget olevda liv och bara rör sig långsamt framåt av jagets (?) och språkets segt hatfulla dynamik.