Arbetsförmedlingen som dokusåpa – vinnare och förlorare

Många års kontakter med arbetsförmedlingen i det förflutna har lett mig till följande tro: Arbetsförmedlingen tycker helt enkelt inte om arbetslösa människor. De som jobbar där föraktar sitt eget jobb, och därmed också de arbetssökande, som de ser som losers och svaga människor.
Arbetsförmedlingen lägger också av tradition merparten av sina resurser på de människor som är i minst behov av det. AF tycker om människor som står nära arbetsmarknaden, som möjligen bara behöver en extra push för att bli anställda. Svårast har arbetsförmedlingen för medelålders långtidsarbetslösa, som följaktligen inte heller får någon hjälp utan får harva med Office-paketet på någon förvisningsort. Arbetsförmedlarna tycker om att hyfsa statistiken – det är ju mänskligt – och erbjuder de dyrare och finare kurserna, som faktiskt kan leda till jobb, till dem som kan säga nästan säkert: Ja, jag har en anställning på gång, bara jag får gå den här kursen.

När arbetsförmedlingen nu startar en dokusåpa kring fem personers jobbsökande är det givetvis endast unga och framåt människor mellan 18-24 år som kommer på tal. (Utvalda bland 1.400 sökande, som om det rörde sig om Expedition: Robinson.) Styrelseproffset, grundaren av föreningen Friends, numera projektledaren för arbetslöshetsprojektet Avstamp, Sara Damber skriver på sin blogg att ”Jobbsokarna.se är som en blandning av ett virtuellt arbetsförmedlingskontor och en dokusåpa med substans”.

Jag har inget emot de medverkande unga – hur skulle jag kunna ha det – men på ett fullkomligt okritiskt sätt lanseras det här projektet nu i olika medier, där de unga, kvalificerade människor som ingår i projektet kommer att få spela rollen av att visa i offentligheten att det minsann går ganska lätt att få jobb bara man lägger manken till. Varför ingår inte en 45-årig arbetssökande invandrarkvinna i projektet, till exempel?
Av det skälet att projektet Avstamp riktar sig till unga, kommer den självklara invändningen mot min kritik. Men det är inte hela sanningen, vill jag påstå. Arbetsförmedlingen vill inte skylta utåt med sitt misslyckande, de vill inte avslöja hur svårt det faktiskt är för en långtidsarbetslös att få jobb i Sverige i dag, och därför koncentrerar de sig på unga jobbsökande som helt säkert kommer att få jobb en efter en, inom den närmaste tiden (om nu inte den vikande konjunkturen skulle sätta käppar i hjulet förstås.)

Annorlunda kan det inte se ut, när vi har att göra med en organisation (AF alltså) som medvetet skrämmer människor, får dem att skruva ner och nästintill förneka sina egna drömmar, kontrollerar och bevakar dem, samt stänger av dem från sina utbildningar som råkar vara alltför kritiska (det har inte hänt mig, men det har hänt i andra fall med människor som gick på samma arbetslöshetskurs som jag). Arbetsförmedlaren kontrollerar hela tiden det du gör som arbetssökande, men är själv hela tiden under kontroll; en arbetsförmedlare berättade en gång sammanbitet för mig att de hade ett system där hans chef när som helst kan gå in på hans dator och se vad han gör just nu – i realtid alltså. Det är skrämmande, och jag är ytterst glad att jag har lämnat den här otäcka halvvärlden för nu ganska länge sedan, för anställning i ett arbetaryrke som ändå ger mig en viss frihet att skriva och tänka själv.


Man kanske kan säga att Eriks of Sweden lever i en helt annan värld. De erbjuder välkända talare som för en inte alltför billig penning framträder inför företag och anställda på olika offentliga tillställningar. Eller för att citera deras hemsida:
”Vår affärsidé är att skapa, planera och genomföra relationsskapande möten som genom anpassade upplevelser ger önskat resultat för företag och organisationer.”

Bland deras talare hösten 2008, som framträder på en helsidesannons i Dagens Nyheter, märks bland andra Benny Haag, Kjell Enhager och Kjell A Nordström – vad gäller Kjell Enhager den där typen av peppande mumbo jumbo-talare som Arbetsförmedlingen gärna låter sina klienter se videofilmer med, en slags lågbudgetvariant av ”anpassad upplevelse”.
Kjell A Nordströms framträdande har den märkligt tidsanpassade rubriken ”Har kapitalismen förlorat?” som inte alls stämmer överens med den innehållsbeskrivning som sedan följer: ”Kapitalismen har vunnit. Det är bara ett litet problem. Är detta verkligen vad vi vill?” Rubriken verkar vara skriven i september 2008 under intrycken av finanskrisen, medan det som följer snarare är intryck från kasino-kapitalismens glada dagar. Men vare sig kapitalismen vinner eller förlorar står en sak klar: Kjell A Nordström kommer att casha in.