Förnyelse genom inavel?

Replik till Kulturrådet

Kulturrådet välkomnar debatten om kulturtidskriftsstödet. Men några intryck kommer det inte att ta av vad som framförts av systemets kritiker, någon självkritik förekommer inte heller i Kennet Johanssons och Arne Ruths inlägg i SvD.

Riktigt orolig blir jag när jag läser följande rader av Kulturrådets nya generaldirektör Kennet Johansson tillsammans med ordföranden i referensgruppen för kulturtidskrifter Arne Ruth:
”Kulturrådet och referensgruppen anser att de tidskrifter som nu får stöd fungerar väl och håller en god kvalitet. Vi ser ingen poäng med att bara för omväxlingens skull omfördela stöd till tidskrifter som inte håller lika hög kvalitet.”

Jag kan inte läsa det här stycket på annat sätt än att Kulturrådet anser att exakt rätt tidskrifter i dag får stöd, och på exakt rätt stödnivåer. Det är en monumental brist på självkritik. Det betyder att tidskrifter som ännu inte har kommit in i stödsystemet inte behöver göra sig besvär med att ansöka, för alla tidskrifter som redan har stöd anses håller en högre kvalitet. Hur ska någon fattig tidskriftsmakare med visioner kunna slå sig in i branschen på det sätt som förr var möjligt, om produktionsstödets nivåer och fördelning redan är spikad och även framöver kommer att gå till just de mottagare som redan är bestämt? Förnyelse är trots detta möjligt menar Johansson och Ruth, när de skriver så här:
”Enligt vår uppfattning går det att förena en förnyelse med kontinuitet i bidragsgivningen. Detta eftersom förnyelse också sker inom redan etablerade verksamheter.” Det är alltså de redan existerande Bang, 00TAL och Ord & Bild som ska stå för förnyelsen? Vore det inte vettigare att tänka sig en breddning, så att fler röster får komma in?

Nej, inom kulturtidskriftsstödet är redan allt organiserat som det ska, i den bästa av världar. Johansson och Ruth vill uttrycka detta med statistik när de säger följande:

”Inför år 2008 sökte 147 tidskrifter stöd. 108 av dessa fick bidrag, vilket innebär att nära tre av fyra som söker produktionsstöd från Kulturrådet faktiskt får det.”

Låt oss se vilken verklighet som döljer sig bakom dessa siffror. Dvs hur mycket pengar sökte tidskrifterna och hur blev utfallet? Jag tar upp några av de tidskrifter som jag tycker är viktiga och intressanta. Siffrorna över sökta och beviljade bidrag för 2008 är offentliga och Kulturrådets egna.

Tidningen Kulturen sökte 785.000 kronor – och fick avslag helt och hållet. Resultat: den tryckta tidningen är nedlagd, finns nu enbart på nätet.

Post Scriptum sökte 582.000 kronor – och fick 25.000 kronor, vilket var en halvering från föregående års 50.000 kronor. Resultat: tidskriften nedlagd.

Komma sökte 327.000 kronor – och fick 50.000 kronor. Resultat: en norrländsk kulturtidskrift som fortfarande är bra, men saknar essäer helt och hållet, vilket rimligen är en kostnadsfråga.

Det här var några av de missgynnade tidskrifterna. Annorlunda ser det ut om man tittar på de som Mats Johansson kallat eliten bland kulturtidskrifter.

Glänta sökte 650.000 kronor och fick nästan samma summa, 600.000 kronor.

Bang sökte 800.000 kronor och fick 600.000 kronor.

00TAL sökte 750.000 kronor och fick 550.000 kronor.

Är dessa sistnämnda, stora tidskrifter mer realistiska i sina ansökningsplaner eller vad ligger bakom att de tydligen träffar mer rätt med sina ansökningar? Håller de generellt en högre kvalitet eller är de helt enkelt speciellt gynnade? Sanningen är svår att komma åt. Men genom sin rigida tolkning av kvalitetsbegreppet – där kvalitet bara är det som redan är etablerat och som har upptrampade stigar till de högsta bidragsnivåerna – förhindrar Johansson/Ruth att alternativa röster kan komma till tals. De tre fattigare tidskrifterna som jag nämnde här ovan har (hade) höga ambitioner och summorna de sökte är inte orimliga. Hur skulle de annars någonsin kunna mäta sig med de redan etablerade, stora tidskrifterna, om de inte försökte komma upp i samma ekonomiska nivå? Men Kulturrådet förhindrar, aktivt och medvetet skulle man kunna säga, andra tidskrifter att komma upp i samma nivå som Bang, 00TAL, Glänta, Ord & Bild, Karavan och Paletten.

Kulturrådet vill öka mångfalden, inte genom att höja produktionsstödet för kulturtidskrifter, utan genom en ökad satsning på nättidskrifter.
”Det är den delen av stödet som kommer att öka och det är den utvecklingen som ska uppmuntras”, säger Arne Ruth i SvD 6/11. Tidskrifter på invandrarspråk menar han speciellt skulle tjäna på att göras om till nättidskrifter.

Här ser vi ett exempel på hur staten vill gå in och genom stödet styra tidskrifternas inriktning, i det här fallet genom att styra om dem från tryckta tidskrifter till nättidskrifter. Jag anser inte att det är statens uppdrag att tala om för tidskriftsredaktörer att ”hörni, nu är det dags att sluta trycka era tidskrifter, nu ska ni gå över till Internet”. Och varför skulle just invandrarspråk göra sig bäst på Internet? Jag anser att det är en otillbörlig styrning, och inte alls något exempel på ökad mångfald. Speciellt inte om pengarna till en satsning på nättidskrifterna kommer att tas från den redan utfattiga sektorn tryckta kulturtidskrifter.

Avslutande brasklapp: Detta betyder inte att jag är motståndare till publicering på nätet, hur skulle jag kunna vara det? Men jag anser inte att nätet är ett medium som ersätter tryckta tidningar och tidskrifter. Nätpublicering kan vara ett komplement eller ha ett stort egenvärde, men det är i dag inget som rakt av kan sägas ersätta den tryckta tidskriften. Lika lite som det äldre mediet radio dog ut när TV kom, så kommer de tryckta tidskrifterna dö ut för att nätet existerar. Det handlar om samexistens, och där ska staten hålla sig neutral.

Gärna en ökning av stödet till nättidskrifter, även om gränsdragningsfrågorna förblir svåra (Carl Bildts blogg Alla dessa dagar nominerades till utmärkelsen Årets nättidskrift, men är väl knappast just en nättidskrift.) Dessutom; vilken fattig nättidskriftsredaktör vill lägga 2000 kronor på ett utgivningsbevis från radio och tv-verket (obligatoriskt för att få nättidskriftsstöd) när stödpengarna förblir högst osäkra i ansökningsögonblicket? Det finns en lång väg kvar att gå innan nättidskriftsstödet hinner stabilisera sig som värdefull faktor och att ta pengar från de kulturbärande tryckta tidskrifterna vore helt fel väg, när de i själva verket behöver mera pengar, inte mindre.

Om det inte är möjligt att höja totalramen för tidskriftsstödet, vore det önskvärt att Kulturrådet började respektera förnyelse- och kvalitetsambitioner hos de små tidskrifter som så länge har fått stå tillbaka. Jag efterlyser en rättvis bedömning av kvalitet, med insikten hos bedömarna att en tidskrift med lågt eller intet stöd omöjligt kan ha samma påkostade layout som en tidskrift med stöd i halvmiljonklassen. Kulturrådet måste se till kärnan hos tidskrifterna och det värdefulla i vars och ens unika bidrag.