Tidskriftsslakten började med Bengt Göransson

Det hjälper inte med mera pengar, om man inte har tänkt igenom de teoretiska grunderna! Så sa förre kulturministern Bengt Göransson till mig i eftersnacket till ett seminarium på Socialistiskt forum förra helgen. Det gällde tidskriftsstödet, förstås, och seminariet hette ”Alla som inte kan gå ska inte få kryckor!”, en aning kryptisk rubrik, men innehållet förklaras bättre i presentationstexten:

"I regeringens kulturproposition föreslås en uppstramning av tidskriftsstödet. Bara sådana som behandlar kultur i snäv mening ska i fortsättning få stöd, inte de som är allmänt samhällsdebatterande. Sanningen är dock att också de senare måste ha stöd för att överleva. Och stödet kan ses som kryckan som den får som har svårt att gå. Den är inte ett utslag av välgörenhet utan en hjälp så att han kan förflytta sig på egen hand och kunna uträtta mera. Den fråga som borde ställas blir då denna: har samhälle och medborgare glädje och nytta av att det finns tidskrifter som går utanför traditionella ramar?"

Till detta kan man kommentera att sådana ”kryckor” redan har ryckts undan från en rad olika tidskrifter; alldeles oavsett hur kulturtidskrift definieras så har statens besparingsbehov varit mer eller mindre permanent under de senaste tjugo åren. Några av de främsta kulturtidskrifterna har redan lagts ner, och ett ökat eller åtminstone i reell nivå, alltså med hänsyn tagen till penningvärdesförsämringen, oförändrat tidskriftsstöd hade gjort mycket för att förbättra läget. Många kulturintresserade som inte känner till så många kulturtidskrifter brukar tro att dessa tidskrifter finns kvar: BLM, Allt om Böcker, Tidningen Boken, Artes, Vår Lösen… sanningen är att samtliga dessa breda kulturtidskrifter har lagts ner under den senaste tioårsperioden. De existerande OEI och 00TAL är ingen ersättning; de är för smala i sin inriktning eller för rapsodiska för det. Också de unglitterära Serum, Ryska Huset och den mer svårbestämbara klassikern Metamorfos har lagts ner, för att bara nämna några. Faktum är att de återstående kulturtidskrifterna fortfarande är många, men att de också i många fall känns som svagare kort!

Som jag skrivit här nedan så var tidskriftsstödet också i absoluta tal större för tjugo år sedan än det är i dag. Bengt Göransson, som var kulturminister vid den här tiden, gav mig en del av förklaringen under seminariet. Han var själv med om att ta bort stödet från vad som kallades ”medlemstidskrifter”, vilket i första hand syftade på fackförbundstidningar. Det kom förslag (förmodligen från tjänstemän på kulturdepartementet) om att undanta medlemstidskrifter från stödet; Bengt Göransson bad dem om att motivera varför stödet ska vara kvar. Flera fackförbundsmän svarade å sina tidskrifters vägnar ungefär så här: ”Våra medlemmar vill jättegärna ha tidskrifterna kvar, men de är inte beredda att betala någonting för dem. Så om vi inte får fortsatt kulturstöd kommer tidskrifterna att läggas ner.”

Bengt Göransson tyckte att det var så dålig motivering så han gick med på att ta bort tidskriftsstödet från fackförbundstidningar. Men det öppnade också slussportarna för att en rad andra kulturtidskrifter så småningom skulle bli av med stödet, och det med allt lösligare motiveringar. I dag har mindre än hälften så många tidskrifter stöd som 1988/89. När Gabriel Byström säger i G-P att det ”inte blir någon tidskriftsslakt” är det alltså en sanning med modifikation. Den stora tidskriftsslakten har redan ägt rum, det finns inte mycket mer att ta.