Thåström; spattig och älskansvärd

Vet inte vad det är, eller vet jag det? Med Thåström alltså. Han stod där i programmet Skavlan, alldeles mot slutet, med bara sin musik, och utan att behöva prata för varan.

Joachim. Med armarna liksom uppvikta till skydd mot kameror och andra undersökande blickar. Intensiv som sin egen sanning. Lite spattig så där, så man undrade hur han mådde, vad han gick på, eller om han bara höll fast vid sin egen punkanomali.

Lite synd var det kanske att man inte fick se mer av hans ögon. Men sjunga det kan han, och styra ett band till det rätta trycket. Det där trycket som två magra händer runt mikrofonen liksom håller i, så som man skulle kunna hålla i en högspänningsledning om man kunde hålla i såna.

Och mina invändningar om spattighet blir till glas i en emaljugn. För han smälter mineraler, och växlar det heta till det hårda, som skär igenom larmet av halvkvädna låtar.

Joachim. Still going crazy. På ett vackert sätt.