...sjunger ihållande i bokskogen intill kanotklubben där jag slagit mig ned. Jag hör den just som jag tänkt tanken: om fyra månader är det vår, om tre månader blommar vintergäcken.
Bilarna brusar på Roslagsvägen, men vattnet är mörkt spegelblankt med rader av lyktor på andra stranden, som speglas och skimrar i dimman.
Jag följer ljudet av koltrasten och ser var den sitter, i toppen på en bok. Nu mörknar det hastigt. Ändå sjunger den, och tror, som jag, att det snart är vår.
Nyss hörde jag Herta M i radio. Läsande en text som skenbart handlade om näsdukar. Den var fint och nödvändigt sammanhållen. En helt annan sorts sång; kanske om människans ensamhet.
Kulturarbetare och sångfåglar; jag vet inte om de har något gemensamt; mer än att de kan väcka hopp.
Det som behövs är en balans mellan polerna; naturen och kulturen. Lite av en koltrast, lite av en nobelpristagare. Och mera av lugn än övertro; åt båda hållen.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
2 kommentarer :
Jag såg också en koltrast klockan åtta på morgonen i dag – den satt och sjöng i ett snöigt träd. Brukar det vara så på vintern?
Ne, inte vad jag vet.
Häromnatten satt jag uppe och skrev till fyra, då sjöng en på min gård.
Inget verkar stämma, mer än att det var exceptionellt mycket rönnbär i år, och vintern ser ut att bli kall.
Och koltrastarna lever bohemiskt visavi dygn och årstid och allt.
Skicka en kommentar