Att skriva något litterärt om stora naturkatastrofer är väl ungefär som att skriva poesi efter Auschwitz; det borde vara omöjligt. Men med empati och klarsyn är det ändå möjligt att säga någonting, förhoppningsvis.
Det finns naturkatastrofer som avsatt spår i den västerländska kulturhistorien. Jordbävningen i Lissabon 1755 hör till dem. Den var en hemsk händelse där cirka 40.000 människor omkom i samband med den efterföljande tsunamin. Här en artikel som tar upp även dess litterära och filosofiska följdverkningar. Voltaire skrev dikten ”Poème sur le desastre de Lisbonne”, som väckte uppseende i sin samtid inte minst på grund av sin religionskritik. 1759 kom romanen Candide som drev med alla som såg det som att vi levde ”i den bästa av alla möjliga världar”. Över huvud taget fick händelserna i Lissabon många i den tidens upplysta elit att tvivla på Guds existens. Teodicéproblemet är förvisso fortfarande aktuellt.
Jordbävningen i Messina 1783 (eller rättare sagt en notis om den i Stockholms-Posten) fick den extremt känslomässige Bengt Lidner att skriva dikten Grefvinnan Spastaras död, som är det kanske enskilt mest berömda exemplet på svensk Sturm und Drang.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar