Men vad jag blir trött på sådant här. Okej för att klaga på "oklara syftningar, grammatiska språkfel och ordvalörer som känns inexakta" (vad nu "känns" betyder i sammanhanget, det låter ju lite ... eh, inexakt), men jag blir alldeles ledsen när en kritiker går loss och grämer sig över en författares bildspråk.
Romaner i Sverige ska vara torrt och återhållet skrivna, det ska knastra om språket, det ska vara putsat och stramt och vetenskapligt och varenda liten darling ska vara död och begraven och helst kremerad och pulveriserad flera gånger om. Och det blir ju för det mesta bara å så jävla tråkigt!
Jag förstår inte vad Åsa Beckman vill. Eller vad hon själv kan tänkas ha för problem. För det verkar snarare vara något sådant det handlar om – eller försöker hon hjälpa Eli Levén att bli en normaltorrfnöskestandardprosaförfattare? "Det går inte att svälja de sökta bilder Levén skapar" – nehej, varför inte? "Stilen står i vägen" – jaså, på vilket sätt?
Somliga kritiker tycks helt enkelt bli nervösa av spretiga bilder och yvigt språk. Kanske för att det inte anses fint? Kanske för att det av någon anledning är viktigt med "auktoritet"? Kanske för att allt som är kul och vackert och blommigt hotar deras egen på något sätt? Nu har ju Eli Levén hur som helst mest fått beröm, så jag hoppas innerligt att han struntar i Åsa Beckmans klagomål. Jag hoppas dessutom att fler författare ska våga ägna sig åt långsökta associationer, högspänt språk och stilistiskt svaj.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
5 kommentarer :
Jag har inte läst boken, vet inte iom jag kommer att göra det. Men jag måste säga att dom citat som Beckman tog upp som dåliga tilltalade mej. Dessutom tycker jag att en kritiker är en dålig kritiker när man ägnar en stor del av en kort recension till att kommentera andra kritiker.
Ja, man kan undra varför hon tyckte det var så viktigt att påpeka att ingen har upptäckt detta utom hon? "Rättning i kritikerleden, det får inte bli för blommigt i rabatterna!"
Hej och hå, ja. Förstår inte riktigt hur Beckman får det till att en svajig stil måste störa förmedlandet av konstant svajiga känslotillstånd? Den där efterfrågade auktoriteten tycker jag verkligen att boken har, den tar sig auktoritet genom att tala utan att vara retor, är äkta genom att vara uppriktigt artificiell på alla nivåer.
Jag hörde en intervju med Eli Levén på P1 häromdagen och fångades en smula av det allvar som han tog både sig själv och boken han skrivit på. Jag gillar det där distanslösa, att litteraturen får vara så viktig, utan förbehåll. För övrigt håller min flickvän på att spela in filmatiseringen av boken, i regi av Ester Martin.
Jag blir alltid lite skum på en kritiker som inte lyckas förklara problemet. Om det nu krävs ett återhållet språk för att gestalta starka känslor och utsatta tillstånd vore det väldigt bra om man fick veta varför. Annars tror man ju bara, som jag i det här blogginlägget, att det helt enkelt handlar om att kritikern blir störd och lite rubbad i sina cirklar och det är egentligen inte intressant. Eller, jo, det kunde vara det, om kritikern var ärlig och sa som det var.
Skicka en kommentar