Kulturrådets negativa verkningar

På Kulturnatten för en vecka sedan ställde Alice Eggers denna fråga till en samling tidskriftsredaktörer:
”Vad säger ni om jag säger ’Bonniermonopol’”?
Efter ett tag räckte jag upp handen (jag satt i publiken) och sa ungefär följande:
”Det är ju inte Bonniers som har monopol vad gäller att finansiera kulturtidskrifter, utan faktiskt staten! Bonniers har däremot monopol på distributionen.
Nästan alla tidskrifter är ekonomiskt beroende av Statens Kulturråd för sin överlevnad, ett Kulturråd som ställer allt mer detaljerade krav på tidskrifterna, vilket jag tycker är skrämmande.”

Bonniers ger som bekant inte ut någon kulturtidskrift sedan BLM lades ned. Därför blir det i sammanhanget väldigt slentrianmässigt att tala om Bonniermonopol. Naturligtvis ger Bonniers ut en rad kommersiella tidningar och tidskrifter, och har dessutom stort inflytande – via Tidsam – över vilka som har tillgång till de breda försäljningskanalerna, t.ex. Pressbyrån.
Men vad gäller kulturtidskrifter finns det snarare skäl att tala om Kulturrådets negativa verkningar.
Kommersialismens negativa verkningar syns alltså däremot på distributionens område, där frågan i stället borde bli: Hur ska läsarna över huvud taget få tag i kulturtidskrifterna? Man diskuterar det statliga stödsystemet till leda, samtidigt som tidskrifterna i praktiken är omöjliga att få tag på utom vid Stureplan i Stockholm där bokhandeln Hedengrens ligger.

Tidskriftsredaktörerna uppfattar jag som allt mer räddhågade; man är rädd att stöta sig med Kulturrådet och därmed drabbas av indraget bidrag vid dess (=referensgruppens) årliga utvärdering av tidskrifternas kvalitet och utgivningsrutiner... Begreppet ”bristande kvalitet” har inte så mycket med estetiska överväganden att göra, utan används regelmässigt som slagträ gentemot tidskrifter som är utsedda till besparingsobjekt, och då snarast av ekonomiska eller politiska skäl.