Manipulationens Mästare

Lugn, ingen särskild behöver ta åt sig. För jag menar Henry James.
Jag har nu hunnit till slutet av tegelstenen "The Bostonians"; njutit av att läsa det flytande engelska språket, irriterat mig på detaljrikedomen, samlat tålamod inför James slingriga, virkade vägar ut och in i gestalternas psyken. Ögla efter ögla.

Förutom av språket som bör läsas högt och i orginal (liksom Thomas Mann, nedan), har jag njutit av hans genomskådande blick på människorna, hans röntgenblick. Här skildrar han hur en kvinna manipulerar med sin bästa väninna för att få denna att avstå från en man hon uppenbart är dragen till. Sida efter sida, kapitel efter kapitel, kan läsas som en studie i brott. Suckar, påtryckningar, skuldframkallande miner, vädjan till den andres ömhet, svartmålning av mannen ifråga, och av män i allmänhet, allt ska leda fram till en vinst: ägandet av den andre.

Ämnet för manipulationen är egentligen oväsentligt, det är studien som är upplyftande. Här sammanfattas alla manipulatörers väsen. Kontrollbehov och maktlystnad, domptörfasoner och martyrisk sentimentalitet, i en farlig blandning. Man ser hur tydligt manipulation sammanfaller med ägandebehov: av andra människor, deras tillgångar, av makt och små kulturella fördelar.

Har vi varit med om det?

Tja.

Jag tänker osökt på en arbetsplats där chefen fördelade egendomliga och ofta överbetalda jobb till sin fru, och andra vänner. Under ständigt sken av att allt var för ställets bästa. Denna chef var ingen elak människa, bara noga med att dra in så mycket som möjligt av ställets resurser till sig själv och sina närmaste.

Vad var det Strindberg sa? "Ämbetsverket för utbetalande av ämbetsmännens löner".

Jag tänker också på en vän, vars före detta man låg och dog, omgiven av en kontrollerande familj, där manipulation och känslomässig utpressning hade goda ekonomiska resultat, för de ynka manipulatörerna.

Jag vet att Strindberg sa att man ska tycka synd om människorna. Men ibland ligger föraktet närmare till. Och kan man uttrycka föraktet så coolt, och ändå behålla en viss medkänsla, som Henry James, är det ännu bättre. Rentav upplyftande.