"Det var på Skeppsholmen där Statens Kulturråd höll till i en fin gammal länga, och där referensgruppen för statliga stödet till kulturtidskrifter sammanträdde. Jag ingick i denna grupp i tio år, vilket framför allt innebar tre plågsamma dagar i maj, då vi sammanträdde och fördelade ungefär tjugo miljoner till ett par hundra redaktioner – några fick 10 000 kronor, andra en halv miljon.
Jag råder er att tacka nej om ni får uppdrag av det slaget, i varje fall om ni tycker att sammanträdets gruppbeslut bör bottna i väl genomtänka argument, kunskaper och förverkligad rättvisa.
I det trevliga men kvava sammanträdesrummet skickades tidskrifter runt, från när och fjärran, inklusive hjärtslitande följebrev, böner från redaktörer som levde på att krama Kalles Kaviartuber och havregryn med silverfiskar, samt sin obotliga kärlek till kultur som de ville manifestera med ännu en årgång av sin tidskrift.
Och där satt vi, och bladade, mätta efter god lunch på Moderna museet, lite dästa kanske, och ett frekvent ord var ”inte så kul”. Den tidskrift vi bläddrade i, och som någon möjligen verkligen studerat, var ”inte så kul, liksom – eller?”
Det hummades som svar, med djup eftertänksamhet.
Jag är nu inte helt rättvis mot gruppens arbete. Vill dock hävda att gruppen ej heller var rättvis mot alla hundratals ansökningar, och hur skulle den kunna vara det? Jag vet inte, bara att dessa sammanträden för min del påfallande ofta bokstavligen var migränframkallande. När mötena var över och de där skattemiljonerna fördelade cyklade jag hemåt och någonstans i trakten av Götgatsbacken brukade en blixtrande huvudvärk komma som logisk slutreplik."
Hämtat från Sverker Tiréns blog:Tiréns tirader
1 kommentar :
Underbart. Eller riktigt illa.
Skicka en kommentar