En Poesifestival med problem där SDU är ett av de minsta

Vad ska man säga om cirkusen kring Stockholms Poesifestival i onsdags? Det tycks mig som om Madeleine Grive och 10TAL nu har förbrukat en stor del av det förtroendekapital de tidigare hade inom kulturvärlden. Det handlar inte så mycket om årets poesifestival som om en ställning som successivt har försvagats. Trots att de ställer sig på rätt sida, för det kan jag inte förneka att de gör, väcker deras manifestation på Dramaten mot främlingsfientlighet mest löje och en del elaka kommentarer från kulturmänniskor. Jag får erkänna att jag blev förbluffad av Anders Johanssons reaktion i Aftonbladet, som framstod som rätt inskränkt med tanke på att 10TAL faktiskt angreps av Sverigedemokraternas ungdomsförbund på sajten Politiskt inkorrekt. Men Jenny Högström i Helsingborgs Dagblad fyllde på med några poänger och ifrågasättanden av Poesifestivalen som jag inte kan annat än ansluta mig till. Madeleine Grive gör en rad av självmål, där agerandet att ha efterfesten på Berns, som länge varit satt i blockad av SAC Syndikalisterna bara är ett av dem.

Det hela är alltså rätt komplext. En lustig detalj i helheten är att Sverigedemokraterna tydligen uppfattade artikeln om Poesifestivalen på tidskrift.nu som varande Poesifestivalens officiella. Någon var upprörd över att kommentarsmöjligheten på artikeln var borttagen, vilket blir lite komiskt om man vet om att kommentarsfunktionen nu har varit avstängd på tidskrift.nu i flera månader.

Det grundläggande tankefelet som Sverigedemokraterna gör är naturligtvis att de åsätter klassiska svenskspråkiga poeter rollen av att också vara nationalister. Inget kan i normalfallet vara mer felaktigt. Varje stor poet – oavsett på vilket språk han eller hon skriver – tillhör världslitteraturen; detta av Goethe skapade begrepp. Hon skriver för mänskligheten, ingenting annat.

Och detta skrålande gör väl ingen människa glad, utom möjligen på ett helt annat sätt än avsett.