Jag tycker det här är bra skrivet av Bob.
Androgynitet är grejen, liksom att våga vara man när man, biologiskt sett, faktiskt är född till det. Jag vet inte hur lång tid det tar att bli kvinna (det är ju en konstruktion, sägs det) men för mig tog det fyrtio år att bli man.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
2 kommentarer :
Om man bryr sig om språk, felstavningar och 48 korrfel, så är det inte bra skrivet. Innehållet kan försvinna i slarvigt upplagd text, även om man råkar heta Bob Hansson.
Dessutom kommer han ju inte fram till något som helst väsentligt rörande manligheten, mer än skägg och tröja. Jaha, fiskargubbar, det är män, eller? På med både sydväst och kådis, grabbar!
Hans kritik av gosemannen, och den mer eller mindre självvalda urkukningen, kan vara okej. Men om man ska definiera manlighet, positivt, får man nog tänka ett steg längre.
Återkommer, om jag ORKAR.
Jag tycker att Hansson missar en fundmental superpoäng. Han talar om en ny manlighet. Han behöver inte vänta på någon ny manlighet, för det har redan dykt upp massor av nya manligheter. Manligheter. Poppojken är en, och varför den varianten dissas, har bara med smak att göra. Grejen är, att en manlig sterotyp - före den sexuella och inividuella revolutionen var könsrollerna hisnande snäva jämfört med nu - har ersatts av många alternativ. Det är ju fantastiskt bra. Könrollsdebatten har exploderat, för det finns så många sätt att vara män och kvinna på. Det är ju underbart. Varför sitta och vänta på en ny tråkig pepparkaksform att ligga och dö i? Nej, ut och frigör er, allihop. Mer genusanarki åt folket!
Kim Larsson
Skicka en kommentar