Och jag är inte på lekhumör. Trött som en utschasad schasar jag mig ut på promenadplikten. Vattnet visar sig glittra. Jaha. Isen är nästan nedsmält i sjön, men uppvisar återstående flikar av det berömda blå. Jaha. Det sjunker snart alltsammans, och det är tidigt efter en så sträng vinter. Japp.
Jag älskade som bekant den stränga vintern. Den passade mitt läge perfekt. Konvalescent. I påpälsad utrustning får man vara anonym. Nu måste man ut och se en smula trevlig ut. Vårvindar friska. Den blomstertid. Jaha.
Men att häggen har knoppar, och att alla fåglar kommit ren, det kan jag väl ändå inte ha något emot? Nehe.
Det kom bara så plötsligt på. Jag kan inte nämna namnen på alla dessa djur som nu köar sig ut ur Arken. De allra närmaste heter måsar. Mina favoriter. Jaha. Nu öser de på med vitt fladdrande vingar mot det blå, som på en målning av Ragnar Sandberg. Gud vad de kivas. Nej, hörrni, jag tror jag gillar måsar bättre på tavlor, just idag. Och vad är det där? Ännu en hund som vill hälsa våren med mig. Och det där? Jamen det var ändå något extra, ett ejderpar som sökt sig ända in i stadsviken. Jaha, ja det var ju fint. Det ska nog gå alltsammans. I år med.
Målning av Ragnar Sandberg
4 kommentarer :
Känner igen ! Då är vi åtminstonde två..trodde jag var ensam.
Men koltrasten i skymningen, den är lite cool och vemodig ... Och i dag är det ju kallt igen så du slipper vara trevlig!
Joda koltrastarna är hur fina som helst,
och det här var en dagsrapport, inte en en livsinställning.
Helt annan vår idag. Min sorts. Grå och disig som en Corot-målning. Stiltje över det nu levande vattnet. Många olika fåglar. Tysta människor. En kajak på vattnet. Lång dags färd mot kvällning.
Och min städprinsessa har varit här och röjt lite. Ser fint ut i köket. Luktar ren tvätt. Kommer tid kommer råd, och så.
Skicka en kommentar