2011-06-13

Quis: Tre Landskap - tre författare.

Nu, lagom i stiltjen(?) före midsommar kommer ett nytt quiz på Argus. Tre författare, två som beskriver minnen från en annan kontinent än sin egen, en som sökt sig allt längre in i det egna landets natur och historia.
Lägg märke till hur elegant den första författaren avstår från kommateringar.

Och hörrni: För er som kan detta som en barnlek, gäller vissa regler; tänk på att eftersläntrarna ska hänga med. Antydningar, mina vänner. Antydningens konst är en finess, även på bloggar.

1.
När han kom ut ur björkskogarna såg han de långa myrarna slutta ner mot tjärnarna. De låg på olika höjd. Från denna höga punkt strax norr om Stjärnberg syntes två av dem som trappsteg i vattnet. De speglade väl himlen och tog sitt ljus från den, men den mörkgula metalliska tonen tycktes komma från deras egna djup. Stränderna var redan svarta. Ljuset sjönk snabbt nu. Han såg de frostbrända starrmyrarna skifta i rött och brunt och många toner av gult. Deras doft var så egen och bunden i dessa färger att det var som om myråkrarna verkligen jäst och ångat i rödbrunt och guldbrunt. På den närmaste stod det störar kvar efter en slåtter långt tillbaka i tiden. Ända häruppe tänkte han. Överallt där de kunde samla in de fattiga stråna. Över hela inlandet norrut. Starrens rike.
Utan starrgräset hade inlandet aldrig blivit bebyggt. Det fanns nästan hundra arter och hade hetat ripstarr och fingerstarr och nålstarr och mycket annat. Vipstarr. Lappstarr. Nu hette de ingenting. Myrarna hade sjunkit in i glömskan.

2.
De hade varit på väg i veckor, i månader, de hade vandrat från källa till källa, över uttorkade forsar som förlorade sig i sanden, över steniga kullar och platåer. Hjorden åt magert gräs, tistlar och törelblad som den delade med människorna. Om aftonen då solen stod över horisonten och buskarnas skuggor växte till jättar avbröt människorna och djuren sin vandring. Männen befriade kamelerna från deras bördor och reste det stora bruna ulltältet på dess enda påle av cederträ. Kvinnorna gjorde upp eld, beredde hirsvällingen, ställde fram surmjölken, smöret, dadlarna. Mörkret föll på mycket snabbt, den ofantliga kalla himlen öppnade sig över den slocknande jorden. Då sprack stjärnorna fram, tusentals stjärnor som stannat upp i rymden. Mannen med geväret som ledde hjorden kallade på Nour och pekade ut den ensamma Polstjärnan i spetsen av Lilla björnen och så Kobach, den blå, andra änden av stjärnbilden.

3.
Vi steg alla in i bilen och den satte igång uppför den vita, dammiga vägen in i Spanien. En god stund var landskapet ungefär som förut, men så passerade vi, efter att hela tiden ha varit på väg uppför, ett krön på en väg som slingrade sig hit och dit, och sen kom det riktiga Spanien. Där var långsträckta bruna berg och några tallar och avlägsna bokskogar på en del av sluttningarna. Vägen gick längs kammen och löpte sen utför, och chauffören måste tuta och bromsa och gira ut för att inte köra på ett par åsnor som låg och sov på vägen. Vi kom ner från bergen och genom en ekskog, och det gick vita kor och betade i skogen. Nedanför var det gräsbevuxna fält och klara bäckar, och vi for över en bäck och genom en liten dåsig by och började ta oss uppför igen. Vi steg allt högre och högre och for över en ny hög kam och svängde längs med den, och vägen löpte nerför åt höger och vi kunde se en helt ny bergskedja långt nere i söder, brun och förbränd och urgröpt i egendomliga kombinationer.

12 kommentarer :

Anonym sa...

Är din översättning från 1929 av B.Gripenberg, den verkar lite moderniserad, trubbig på nåt sett utan H:s drivande puls ? Min egen i O.Jonasons översättning från 1947 ser aning annorlunda ut:

Vi steg allesammans upp i bilen och den satte igång uppför den vita, dammiga vägen inåt Spanien. En god stund var landskapet precis som förut, men så passerade vi, efter att hela tiden varit på väg uppför, ett krön och vägen började sicksacka, och vi var inne i det riktiga Spanien. Vi såg långsträckt, bruna berg och en del tallar och avlägsna bokskogar på en del av bergssluttningarna. Vägen följde åskammen ett stycke och gick sedan utför och chauffören måste bromsa in tvärt och gira undan för att inte köra på ett par åsnor som låg och sov på vägen. Vi rullade nerför backen och bort från bergen och genom en ekskog, och vit boskap gick och betade i skogen. Nedanför var det gräsbevuxna fält och klara bäckar, och vi for över en bäck och genom en dåsig liten by och började så på nytt klättra uppför. Vi steg allt högre och högre och for över en ny åskam och svängde längs med den, och vägen stupade nerför åt höger och vi kunde se en helt ny bergskedja långt nere i söder, brun och solstekt och söndervittrad i egendomliga formationer.

Men att det är solen i din tredje - absolut, och den första är ju flickan i Akademien från norr och det som sker i det våta. Den andra fixar jag inte, är inte så beläst men skulle möjligen gissa på växtkungen ?

Den uppskattande bloggföljaren.

Bengt O. sa...

Knepigt det här hörru. Åtminstone delvis. Jag tycker jag känner igen namnet "Stjärnberg" i ettan och tippar på en av mina favoritböcker av vilken jag köpt flera ex i den engelska versionen "Blackwater" och spridit över jorden.

Trean här väl ändå den klassiker som slutar så här i originalversionen: "Yes," I said. "Isn't it pretty to think so?"

På tvåan är jag helt ställd. Bara för att retas gissar jag Sven Hedin. Gardera med Eyvind Johnson.

Men för all del. Jag kan ha fel som skalden säger.

Gabrielle Björnstrand sa...

Oj, oj, tassa försiktigt i tassemarkerna, Anonym! Säg inte för mycket.

Min är också Olov Jonassons, en reviderad översättning från 1985.

Du är på god väg, men andremannen väntar ännu på sin gåta; eller så är det du som har gjort det gåtfullt för mig?

Vi får väl se om det är några andra inne och tassar här, eller om alla flugit ut och lever loppan i gräset, eller har gripits av jordisk extas.

Gabrielle Björnstrand sa...

Bengt, du har tydligen en favorit gemensam med mig, alltid något, sa flickan.

Och att just det vattnet sprids över jorden känns som en välsignelse med tanke på Salander, Wallander et consortes.

Klassikern är också rätt. Men Sven Hedin är käpprätt åt helvete, förutom att både han och Den Vi Söker, var långväga resenärer. Eyvind Johnson har mig veterligen aldrig skrivit riktigt så här högtidligt, och - förlåt - en smula tråkigt.

Karin S sa...

Tvåan kan jag. Nylig Nobelpristagare från landet där jag bor. Just den här boken skällde Lena Andersson ut i SvD (som så mycket annat fö). Den handlar nämligen utöver annat, om människans andlighet, men på ett sätt som inte är givet att man som nutida läsare känner igen. Skulle jag kunna påstå.

Ettan kunde jag nog också, fast med tanke på de där myrarna hade jag kanske satt in den i författarens senaste triologi istället för i det svarta vattnet. Men hon har skrivit rätt mycket om myrar och starrgräs, och ja, håller med, sparsam kommatering. Mycket sparsam. Ändå stör det inte.

Trean, no keine Anung.

Gabrielle Björnstrand sa...

Jaha, Lena Andersson ja, om det som stiger över hennes lilla huvud; jeesus, don´t get me started.

Så du hade rätt, Karin, och tillsammans har ni hittat alla tre. Nu återstår bara samtliga titlar. Hur man nu ska kunna "antyda" dem?
Men vänta nu, det har ni ju gjort.
Utom på just den du kapade.

Hittade du honom på grund av den lilla tråden i min förra svarstext, eller klarade du det alldeles själv. Nyfiken!

Och ja, starrgräs. Ovanligt vacker beskrivning just här (dock).

Karin S sa...

Well, allt som har med jeesus att göra går bortanför Anderssons horisont. Ändå kan hon liksom inte låta bli det. Men för all del, starta inte.

Nä, jag kände igen texten, eller snarare namnet, Nour, och själva stilen. Andersson finner honom tjatig, och i vissa stunder är jag benägen att hålla med henne. Titlar är jag dålig på. Öht. Särskilt att antyda dem.

Gabrielle Björnstrand sa...

Jag tror att jag inte föll för den här romanen just för att den var så avskalad och ren, annat, tidigare, har tilltalat mig. Gick igång på X redan på 70-talet. Sen glömdes det bort, tills nu...

Gabrielle Björnstrand sa...

Gåtorna är löst, titlar - och eventuellt publiceringsår återstår - den nyfikna allmänheten väntar med brinnande intresse!

Den Nyfikna Allmänheten sa...

Den gör ju det, ja!

Gabrielle Björnstrand sa...

Visst - fast det bara märks inte.

Gabrielle Björnstrand sa...

Ja, alltså, kära slöfockar i det ljuvliga midsommarvädret -
Här är svaren:

Kerstin Ekman - Händelser vid vatten

J.M.G Le Clézio - Öken

Ernest Hemingway - Och solen har sin gång

Och nu ska jag faktiskt ge Clézio en chans till, i sommarläsningen.