Språkmaterialismdebatten går vidare

Striden om språkmaterialismen går vidare, förklädd till en fejd om ord.

Nej, det här är inte helt och hållet en repris, läs gärna vidare.

Nils Svensson i Västerbottens-Kuriren (11-12-29) bygger sin artikel på en rad klipp ur blogginlägg och andra texter. Framförallt använder han citat och ställningstaganden från den här gamla artikeln (mailintervjun) med Anna Hallberg. Allt för att påvisa att ordet "språkmaterialism" inte får/bör användas då det i sig innebär ett negativt ställningstagande.

Vad Nils Svensson glömmer att redovisa är att jag redan på ett tidigt stadium bemött Anna Hallbergs påståenden i artikeln; det skedde i kommentarsfältet till intervjun på tidskrift.nu (05-02-25). Den historiskt intresserade hittar svaret här nedan. (Sedan dess har många andra skribenter och kritiker - t.o.m. svagt välvilliga sådana - använt ordet språkmaterialism. Det betyder inte att företeelsen som sådan är älskad.)


Hej Anna! Bra att du bidragit till att denna artikel blev verklighet. Din research har dock inte varit tillräckligt grundlig. Du säger att den första användningen som du kan hitta av ordet "språkmaterialism" är från 2000. Du säger också att benämningen mest används av illvilliga kritiker som vill sätta en stämpel på andra.
Nå, det första belägget _jag_ hittar för ordet språkmaterialism är ur en essä om modern brittisk poesi av Björn Gunnarsson, ur Pequod nr 15/Lyrikvännen 3/96. Jag citerar:
"Den akademiska kritiken, med dess introduktioner av kontinentalt tänkande och poststrukturalistisk, lingvistisk-retorisk filosofi, stod i ett intrikat växelspel med de spektakulära poetiska genombrott som skedde runt mitten av förra decenniet. I Sverige kom termen postmodernism att ensidigt förknippas med intellektuell avantgardism, språkmaterialism, antigrammatik, antipolitik och dekonstruktivt avsked från subjektet och jaget i konsten. Poesin gjorde uppror i syntaxen, inte på gatan."
Björn Gunnarsson är en av de mest seriösa kritiker jag kan tänka mig. Här kopplar han som synes ihop språkmaterialismen redan med 80-talets teoretiskt avancerade svenska poesi, vilket jag inte tycker är felaktigt. Här finns några av rötterna till det som kom sedan.
Vad gäller att endast illvilliga kritiker använder sig av uttrycket (som du säger ingen vet vad det betyder) vill jag anföra följande:
Magnus William-Olsson urskiljer språkmaterialismen (han kallar det så) som en av fyra dominerande riktningar inom "ny" svensk poesi i sin essäbok "Det är för att jag har lärt mig av Homeros" från 2003. Också Magnus William-Olsson är en otroligt seriös kritiker, vad man än tycker om honom i övrigt. Och han är definitivt inte illvillig till språkmaterialismen, jag lovar! Jag håller delvis med honom i denna skildring (om än inte i hans värdering) fast skulle själv snarare säga att språkmaterialismen varit DEN dominerande riktningen under senare år. Var och en får väl döma själv som tagit del av denna diskussion.