Jag talar nu inte om rösten av alienation, som oftast funnits som ett dominerande stråk i modern poesi, jag talar om en hel genre som blivit marginaliserad, till och med bland de mest kulturintresserade.
Skulden till detta får enligt mig både kulturredaktörerna och bokförlagen ta på sig, som satsat nästan helt på OEI-skolan och (gäller kultursidorna) till och med rensat ut skribenter som har förståelse för andra traditioner inom poesin och förmår sätta in poesin i ett större existentiellt sammanhang.
Poeternas uppdrag är väl att skriva det de skriver, sedan är det upp till andra att fälla omdömen. Men de val som har gjorts vad gäller tonvikt i poesiutgivningen under det senaste decenniet har i huvudsak varit felaktiga, det är min bestämda uppfattning. (Nej, inget av det jag skriver här är någon kritik av Sonnevi, även om jag bara förmått läsa några hundra sidor i hans ”Bok utan namn”).
”Poesin är i Sverige så marginaliserad att man kan fråga sig om den egentligen finns." Så skrev Eric Fylkeson i mail till mig i våras (och jag återger citatet med hans tillstånd). Detta skrev han inte i polemiskt syfte, utan bara som ett sorgset konstaterande. Jag vet förstås inte om han syftade på den minst sagt glesa förekomsten av poesihyllor i boklådorna, men samtidigt är hans förståelse glasklar och jag delar den.
Eric har ett rikt och härligt författarskap att se tillbaka på och – om han känner för det – komplettera. Hans mest polemiska dagar hänför sig i huvudsak till Vesuvius-åren och de tidiga åren med tidskriften Janus. Själv är jag mer polemiskt lagd än i dag, har tvingats bli det. Men även jag tröttnar på att kommentera en i stort sett obefintlig poesi.
*
Den här marginaliseringen av poesin tror jag Expressens kultursidor ville motverka med sin sommarserie ”Svenska krusbär”, videor med inläsningar av Bob Hansson, Anna Hallberg, Stig Larsson, Jenny Wrangborg, Joar Tiberg, Marie Silkeberg, Malte Persson och Lars Gustafsson. Effekten blev delvis den motsatta. Några av de bästa poeterna – Stig, Bob - läste upp till 20 år gamla dikter, vilket närmast var en markering av att de inte tillhörde samtidspoesin (läs: språkmaterialismen) utan var en del av något större, den stora traditionen. Andra som tillhör just samtidspoesin i nyss nämnda bemärkelse läste ur kommande böcker, eller aktuella bokprojekt.
Undantag finns: Jenny Wrangborg berörde, trots att hon är samtida. Kan man säga så? Hon tillhör ju den politiska men också existentiella skolan. En inriktning som i samtiden är hennes egen, även om hennes röst naturligtvis har valfrändskaper. Greider finns ju också, men han deltog inte i den här serien uppläsningar.
Sen måste jag säga, att nestorn Lars Gustafsson gjorde en fantastisk läsning. Jag är ingen hundmänniska, men dikten om en död labrador berörde på djupet och ställde filosofiska frågor om livet och döden.
Här nedan Jennys dikt, befriad från den jobbiga reklamen som skämmer inläsningarna på Expressens egen hemsida.
3 kommentarer :
Fint med patos och etos, som omväxling.
Passar ju bra ihop med dikten nedan också.
Ja, jag är kanske väl sparsam med vän-beröm, men jag gillar verkligen din senaste dikt, Gabi!
Man tackar!
Skicka en kommentar