1 – Årets sista dag. Löftenas dag. Det är för jävligt, hur ska jag kunna lova något? Alla vet att jag är en lögnare, mytoman. Allt som lämnar min tunga, min mun, mina fingrar. Jag håller käften. Världen blir inte bättre av att jag säger vad jag tycker. Bara en sista lögn innan jag förseglar mina tankar. För i år. Årets bästa.
2 – Idag finns all tid i världen att skriva. Stillestånd. Tystnad.
Silence Yourself. Årets i särklass bästa debutalbum. Jag skulle aldrig ljuga om en sån sak.
.
3 – Jag var tolv år när min farfar dog. Far satt vid köksbordet med rödgråtna ögon. Vimmerby. Dortmund. Ett oändligt avstånd för en tolvåring i tidigt 70-tal. Säkert var det inget oöverstigligt avstånd för min far, men ändå, han var inte där. Senare på dagen åkte jag med far till ”skräpis”. Den tidens kommunala soptipp. Där dumpades allt avfall, helt osorterat, och täcktes sedan över med morän av en gul diselosande lastare. Den sura lukten av ruttnande matrester, och skränande måsar som slogs om de godbitar som ännu låg blottade. Delvis dolt av grus och sand låg ett helt lass med oöppnade chipspåsar. Jag tittade bedjande på far men han skakade på huvudet. De är nog dåliga, det är därför de har slängt dem. Det sved. Det var på den tiden då vi, fyra syskon, rättvist delade en 33 cl flaska läsk varje fredag kväll, men jag kände väl på mig att det var en dag då jag inte skulle bråka med min far. Mitt bland alla sopor stod ett bilvrak. En svart Opel Kapitän om jag minns rätt. Kanske är färgen en efterhandskonstruktion. Far hittade en stor sten som han slängde mot bilens vindruta. Måsarnas skriande överröstades för en stund av smällen när stenen förvandlade vindrutan till ett moln av små glasbitar som bar hans frustration till vila i bilens framsäte. Ännu en sten slängde han in i bildröret på en uttjänt TV-apparat. Wow, vilken explosion! Nej, förklarade han för mig, det var ingen explosion utan en implosion. Inuti ett bildrör råder vacuum. Vacuum är ett tomrum. När det slås hål på bildröret sugs snabbt luft in i tomrummet. En implosion. Jag tog far i handen och vi gick tillbaka mot vår bil. Hans hand var varm och han höll mig hårt. Samma varma hand som jag höll också när han drog sina sista andetag, och hans vita pyjamaströja fuktades av mina tårar.
4 – Gårdagen fylld av svenska, teckenspråk, tyska och emellanåt lite engelska. Lägenheten full av gäster. Finns inte mycket ork kvar till att tänka. Vampire Weekends Modern Vampires of the City fungerar utmärkt som revaxör för hjärnan.
http://www.youtube.com/watch?v=_mDxcDjg9P4
5 – Avsked. Ett hav av tårar. Ett hav av kärlek.
The National är ett säkert kort. Inga överraskningar, inte deras bästa album, men knappast någon besvikelse. Kanske hade jag tröttnat en smula på dem om jag sett deras framträdande på MoMA i maj. De spelade ”Sorrow” sex timmar i sträck, utan uppehåll. Det hann bli 105 gånger.
6 – Tomheten. Tystnaden. Lugnet. Sista andetaget innan det ska ljugas om de fem utlovade albumen.
http://www.youtube.com/watch?v=wXgc0I0zsYs
8 - Julafton. Antony Hegarty lyfter CocoRosie och ställer den självklara frågan, Do you have love for humankind?
13 – Idag var det julavslutning på jobbet. Jag minns julavslutningarna i grundskolan som något speciellt. Inte bara för att vi hade en lång ledighet framför oss, utan framför allt för att det serverades korv med bröd i skolbespisningen. Högst två per person, och så risgrynsgröt om man inte blev mätt på korvarna. Det var årets höjdpunkt i matbespisningen (tänk IKEA-korvar). Annars minns jag mest spenatsoppan. Den var vit. Dekorerad med några få flagor av spenat samt en ägghalva. Äggvitan var hård och seg som gummi och gulan var grön och mjölig. Jag är visserligen färgblind, men mina icke färgblinda vänner kan bekräfta denna bild. Vad har detta med dagens låt att göra då? Inte ett skit faktiskt. Möjligen kan jag få svaga associationer till mat.
14 - Idag bokade jag teckenspråkstolk till begravningen. Må det bli en bättre tolk än mannen som anlitades till Nelson Mandelas minnesceremoni. Årets tolkning annars kanske är Christine Owmans vackra hyllning till Jason Molina - Tigress.
16 - När jag var i tioårsåldern var Arsenal mitt favoritlag i engelska ligan. Jag minns inte varför. Kanske var det Alan Ball. Han hade en gul tröja. Till skillnad från alla andra i laget, som hade den klassiska röda med vita ärmar. Vi hade ingen TV. Jag gick till våra grannar för att se Arsenal på tipsextra. Alla andra hade en gillestuga. Där hade de sin TV. Vi hade ingen gillestuga. Vi hade ett brasrum. Där andra hade en TV, hade vi ett hål i väggen. En brasa. Ett annat Londonlag var Chelsea. Jag tror att jag hade svårt att bestämma mig för om Arsenal eller Chelsea skulle vara mitt favoritlag. Peter Osgood såg snäll ut. Hans aska ligger numera under straffpunkten vid Shed end på Stamford Bridge.
17 - Idag finns inte mycket att säga. Min älskade far. Allt som har en början, har ett slut. Fåglar faller...
18 - Det är lördag eftermiddag. Grå skånsk vinterskymning. Punk känns inte alltid så vitalt numera. Men här. I Malmö tjugotretton
Min plan, att sätta ihop en lista med årets tio bästa album. Redan där har vi en lögn. Alltså, smycka ut den, brodera den och gör den så vacker som möjligt. Fem album, sen? Ungefär som när jag ska beskära mitt äppelträd. Jag tittar på det och har en bild av hur det ska se ut när jag är klar. Sekatören är vass. Jag provar den mot mitt vänstra långfinger. En droppe blod. Smakar sött. De fem första snitten i trädet. Smidigt och enkelt. Grenarna har stuckit ut och visat vägen. Sen. Plötsligt bara ett virrvarr av grenar och handen med sekatören flyger till synes okontrollerat fram över grenar och skott, det känns som om trädet bara växer, i det oändliga, samtidigt som man står där, på en vinglig trappstege, planlöst snittande. Till slut, en stor hög med avklippta grenar kring mina fötter. Och jag är nöjd. Så får det bli. De fem vackraste har jag lagt undan. Lite på måfå plockar jag sen ur högen, utan rangordning, och minns. Jag kommer att plåga er varje dag fram till nyårsafton. DET är ingen lögn.
5 kommentarer :
Bra initiativ. Bra låtar.
Punkare där
Ja, eller visdepprockare.
Ränderna går aldrig ur. Lätt att välja, svårare att sålla
Fin text. Mycket minnen.
Lukter och ljud fastnar lätt i minnets katakomber.
Skicka en kommentar