En down-period för svensk poesi

Nu när 2014 års första diktsamlingar redan börjat komma, kan man konstatera att 2013 inte blev något stort lyrikår.

Ingen av dagstidningarnas lyrikrecensenter lyckades samla sig till någon årsöversikt, eller har jag missat något? Det är kanske första gången någonsin som det inte publiceras någon artikel på temat årets bästa diktsamlingar. Visserligen har dagstidningarna rustat ner sin litteraturbevakning men nog skulle väl någon enstaka översikt över samtidspoesin ha kunnat finna sin plats i spalterna?

Jag anar en trötthet och baksmälla efter språkmaterialismens och konceptualismens segertåg för några år sedan.

Att Brombergs årliga poesiantologi Blå blixt nu ställer in nästa års utgåva är ännu ett indicium och en bekräftelse på att vi befinner oss i en poesins down-period.

(Det kan förstås också vara så att Brombergs måste reservera pengar inför eventuella skadestånd för Hanne Kjöllers bok En halv sanning är också en lögn och därför just nu inte anser sig ha råd att satsa på poesi. Men ett troligare orsak är bristen på kvalitetsmaterial.)

I flera års tid har nu Brombergs ställt frågan "Vad kan poesi vara i dag?" Underförstått i frågan ligger antagandet att poesi måste vara något nytt, nytt, nytt och absolut inte får se ut som gamla tiders poesi. Med den inställningen missar man många genuina poeter som tar avstamp i olika traditioner. En förnyelse måste ske där man inte bygger på fördomar om vad poesi får och inte får vara.