Inte i dagspressen väl?
Med undantag för enstaka tillfällen, som när Carl-Johan Malmberg skriver om Sigridiana, är dagspressrecensionerna ett sorgligt kapitel.
Grundproblemet är att de flesta skribenter, som hyllar den ”språkexperimentella” (citationstecken runt dessa ofta förutsebara experiment) samtidspoesin, och som själva är en del av den, tar alldeles för mycket för givet.
De har en massa a priori-föreställningar som de aldrig redovisar och som de utgår från i sitt skrivande och sina värderingar. En sådan är föreställningen att fragmentarisk poesi alltid är finare än poesi som jobbar med fullständiga meningar.
Över huvud taget har svensk poesikritik smalnat av till ett väldigt smalt spann, vad gäller både åsikter och ålder på dem som skriver kritik. De sitter i samma brunn allihop. Biskops-Arnö är aldrig långt borta.
Numera finns de bästa skribenterna på nätet, i flera fall i en slags självvald exil. Här tänkte jag ta upp tre riktigt bra skribenter som har det gemensamt att de verkar i huvudsak genom nätpublicering (om det nu är av tvång eller av lust).
Thomas Nydahl är en av landets bästa kulturskribenter och faktiskt också litteraturkritiker, även om han officiellt tog avstånd från recenserandet för några månader sedan (strax efter att jag hade sänt honom min bok, ber om ursäkt för detta, Thomas!) Inte desto mindre blev han den förste skribenten att recensera Hans Boijs nya diktsamling ”Nu är det 2016”. Han förmår se de viktiga böckerna, oavsett vilket förlag som givit ut dem. Jag delar långtifrån alltid hans värderingar, men Thomas Nydahl har det jag söker hos en kulturskribent – nämligen hans texter är välskrivna, skarpa och kunniga.
Den andre kulturskribenten och författaren jag tänker på som viktig är Boel Schenlaer som driver nättidskriften Merkurius, en tidskrift som vuxit ut till ett framstående seismologiskt redskap för den litteratur som ägnar sig åt de stora livsfrågorna. Jag är bekant med Boel och ska därför inte orda mycket mer om detta, men hennes lyrikanalyser håller nästan alltid sträck. Hon har ett så gott som osvikligt väderkorn för god poesi men också för motsatsen. Läs t.ex. hennes sågning av Anna Hallbergs nya bok ”Ljusgrönt och aska”. DN:s förhandsartikel och intervju med Anna Hallberg (25/1) innehåller rader som dessa: ”Anna Hallberg har en stark position inom Poesisverige” - medan Boel Schenlaer sätter hennes skrivande i perspektiv.
Slutligen, den tredje kulturskribenten på nätet att framstå som extra viktig (och här tror jag att rätt många kan instämma) är Bernur. Han kastar sig med en till synes glupande läshunger över de mest skilda böcker (även om han verkar ha en förkärlek för de allra svåraste litterära experimenten) och läsaren får en känsla av att han också gör dem rättvisa. Som jag sa ovan: välskrivet, skarpt och kunnigt! Och i stort sett befriat från akademisk jargong, för att ansluta till en debatt han var med och förde för en tid sedan (om det behövdes fler eller färre akademiker, litteraturdoktorander, inom dagspresskritiken).
Men det jag främst värdesätter hos Bernur, och det gör jag trots våra i många fall olikartade värderingar, är hans förmåga att överskrida sina egna förväntningar och begränsningar, och landa i en oväntad slutsats. Här ett exempel på vad jag tänker på:
När han skriver om Colm Tóibíns The Testament of Mary så gör han det utifrån en position som sekulär svensk akademiker (jo) och icke-troende, vad jag förstår är Bernur ateist. Ändå drar han sig inte för att redovisa sina upplevelser i samband med läsningen. Nämligen att han fick en nattlig vision av jungfru Marias närvaro, hon i blå klädnad vid hans sovrumsdörr. Och, han markerar, han vet att han inte sov när detta hände! All respekt för att också detta redovisas, det är sådant som lyfter en text och som även sänder en slags kvalitetsrysningar till läsaren.
1 kommentar :
Din poesi är väl bra?
Skicka en kommentar