Den författarfackliga frågan - en början

Jodå, jag lyckades bli medlem i Författarförbundet tjugo år efter första försöket, och till det bidrog nog utgivningen av min diktsamling "Kärleksbikter". Tyvärr tog det mig några extra månader att få ihop till inträdesavgiften 2.000 kr så det är först nu, sedan en kortare tid, som jag varit medlem. Jag har därmed missat en del intressanta diskussioner på Författarnas hus under vintern.

I det "inträdespaket" som jag fick från förbundet ingick senaste numret av tidskriften Författaren, nr 6/2013. Det ställer den intressanta frågan "Vad får det kosta?" vilket förstås har flera betydelser, bland annat hot mot yttrandefriheten.
Men en ofrånkomlig betydelse är frågan om vad man får och kan ta betalt som författare. Tidskriften Författaren, språkrör för Författarförbundet, driver förstås ståndpunkten att man ska ta betalt enligt rekommendationer för ett framträdande, vilket innebär ett arvode på 6.000 kr inkl. sociala avgifter. Samtidigt har man då verkligheten där många inte kan eller har råd (eller ens vill) betala fullt ut för författarens tjänster.

Det här är en känslig fråga inte minst för mig som ansvarig utgivare för en liten litterär tidskrift, Aurora (som nyss kommit ut med sitt nya - försenade - nummer 4/2013 med temat "Mer om romantiken"). Vi saknar helt och hållet kulturstöd och är helt beroende av prenumerationer. Prenumeranterna består nästan helt av det nu något sjunkande medlemsantalet i det litterära sällskapet Romantiska förbundet. Att vi saknar tidskriftsstöd trots medverkan under senare år av några av Sveriges främsta författare ser jag som litterär diskriminering eller om man ska vara snäll - någon form av litteraturpolitik. Men det faktum att vi helt och hållet saknar kulturstöd gör att vi omöjligt kan betala någon form av honorar, det säger sig nästan självt!

Om man tittar historiskt på det författarfackliga så är det tydligen så att Författarcentrum vid sitt bildande krävde att författaren skulle få betalt med 200 kr vid ett offentligt framträdande. Det motsvarar i 2010 års penningvärde ca 1.640 kr enligt uträkningar som går att göra. I runda slängar kan man säga att det i dag skulle motsvara ett arvode på cirka 2.000 kr. Eftersom det rekommenderade minimiarvodet i dag är 6.000 kr är det något som skorrar här. Jag tycker stora institutioner gott kan betala denna summa, men ideella organisationer hamnar i en gråzon där vi inte kan betala ens i närheten av denna summa, hur mycket vi än skulle vilja.

Jag tycker därför det borde finnas ett slags mellanrum för diskussion, där man kan diskutera rimliga honorar i såna situationer där det är mycket små och fattiga kulturaktörer som bjuder in. Alla som inte har råd att betala förtjänar inte att utmålas som skurkar. Det högst tvivelaktiga ligger nog snarare på statlig och landstingskommunal nivå när man ser till hur kulturstöden fördelas.