Nödvändighet

Det är i badkaret jag läser de bästa böckerna och det är då jag blir alldeles skrynklig. Det är inte i närheten av en hygglig deckare (där man vänder blad av någon sorts okej spänning). Det är något helt annat, något större. Det är när jag måste avbryta läsningen igen och igen, för att andas, för att hulka, för att tänka, för att ta pennan som hänger där duschslangen brukade hänga, anteckna på de tomma sidorna bak i någon av böckerna som ligger på badkarskanten.
Det är andra halvan av oktober och det är tre olika böcker som är så lika, som är de bästa jag läst hittills i år.
Olika alltså, stilmässigt, men lika på en massa andra sätt. Som så ofta med bra böcker skriker de så subtilt utan breda penslar att detta måste berättas, detta måste ni lyssna på.
Silvia Avallones Stål, Tony Samuelssons Kafkapaviljongen och Willy Vlautins De fria.
De här tre böckerna är omistliga och nödvändiga och säger allt ni för tillfället behöver veta om min syn på litteratur.