Men för den som läser hennes senaste essäbok ”Stå i bredd” (Norstedts, 2014) står det snart klart vad det är EWB försöker göra. Hon vill öppna för en frispråkig och bitsk debatt mellan män och kvinnor, enligt mönster av det tidiga 70-talets debatter, som hon går igenom i sin bok med undertiteln ”70-talets kvinnor, män och litteratur”. Hennes ideal förefaller vara en ung Germaine Greer i offentlig debatt med Norman Mailer, som i dokumentärfilmen Town Bloody Hall (finns på youtube). Därav efterslängarna och de retoriska överdrifterna, det hör till stilen. Om hon lyckas väcka förståelse eller sympati för sin sak är en annan fråga.
”Med fördel bör ’ren oförskämdhet’ utnyttjas för att ’avslöja’ maskulina prerogativ och ifrågasätta mäns tolkningsföreträde på varje punkt”, skriver Witt-Brattström i kapitlet om Germaine Greer och ”Den kvinnliga eunucken”. Det är uppenbart var den kanske främsta inspirationen till hennes debattartiklar ligger, det har att göra med den tidsanda från början av 70-talet som hon vill återuppväcka, och som förstås också är högaktuell för henne efter arbetet med boken ”Stå i bredd”.
Det klingar dock lite falskt när hon i debatten presenterar sig både som en underdog i egenskap av kvinna samtidigt som hon trycker ner sin professorstitel i halsen på sina meddebattörer!
Det går väl ändå inte att förneka att den litterära världen ser annorlunda ut i dag, än på den tid för över 40 år sedan som EWB tar spjärn emot. I dag är kvinnliga författare och dessutom kritiker väl så uppmärksammade och hyllade som manliga dito. Samtidigt är det säkert så att spår av manlig dominans kan finnas kvar; jag är t.ex. uppvuxen i en tid som dominerades av manliga litterära idoler, som t.ex. Ulf Lundell och Vesuviusgruppen, även om jag också dyrkade Edith Södergran och Karin Boye.
P.S. För övrigt vill jag påtala ett pinsamt faktafel i boken ”Stå i bredd”. Jag vet inte om det är redaktören eller Ebba Witt-Brattström själv som är den skyldige. På sid. 80 i faktasammanfattningen som inleder varje kapitel och som listar viktiga historiska händelser under varje år som boken tar upp påstås det att följande skulle ha hänt under 1973:
”trehundra indianer som ockuperat byn Wounded Knee i South Dakota massakreras av amerikanska armén”
Är det möjligt att ingen tidigare har sett detta fatala fel?
Någon har här uppenbarligen blandat ihop Wounded Knee-massakern 29 december 1890, som är en ohygglig händelse där mycket riktigt uppemot 300 indianer dödades, med ”Wounded Knee-incidenten” våren 1973 där aktivister från American Indian Movement ockuperade den historiska platsen under flera månader, under bevakning och även beskjutning av amerikanska poliser. Två aktivister dog vilket är illa nog men det går ändå inte att jämföra med originalhändelsen.
14 kommentarer :
Jo, visst finns det paralleller, men den här debattekniken (eller den formen av poserande, för det är ju vad det rör sig om) saknar idag nyhetens behag jämfört med det tidiga 70-talet. Idag är stylingen på genus, ålder och etnicitet ganska genomgående i alla slags dagsdebatter i media, från SVT Debatt till DN:s kultursida eller Bokmässan, strävan efter kontraster på de linjerna likaså, och vi har sett fler försök att upprepa bråket Ramqvist - Lundell än någon orkar hålla räkning på: äldre man med någon slags arbetarklass-stuk mot ung medelklasstjej (jämför Skugge vs Ranelid eller det långvariga bråket i kulisserna mellan Ebba/Horace och Ernst Brunner, som också kommer från en mer proletär bakgrund).
EWB kanske vinner den här debatten i somligas ögon, men ett genomslag med samma djupverkan som Greers (eller Eva Mobergs) lär hon inte få; DN har inte alls den positionen idag. Och den slags roll som feministiska intellektuella inspiratörer som Greer eller Lessing spelade på 70-talet är knappast ens ledig idag. Jag misstänker att även om Ebba lyfts på skölden ute på twitter och på andra kultursidor efter varje artikel hon skriver i DN så skulle tålamodet med henne från de yngre vara relativt begränsat om hon därefter försöker uppträda som ledare och mentor för en ny generation. Idag vill man inte ha farmödrar som spelar guru på det sättet och verkligen dikterar vad andra ska få tycka och tänka, inte ens yngre feminister vill riktigt ha det, och det beror inte på Patriarkatet utan på att hela den mediala och debattmässiga miljön idag är mycket mera tillfällig, mera fast-food än den var för 30-40 år sedan.
Ulf Lundell är en av de manliga författare som faktiskt försökt gå i dialog med tidens könsmaktsdebatt i sina böcker, vilket även Ebba Witt-Brattström bekräftar i boken ”Stå i bredd”. Men det har kostat på. Per Olov Enquist skriver i expressen 28 oktober 2005 under rubriken ”En hederlig roman” en artikel som visar vad för sorts pris den sortens dialog kan resultera i.
"Jag ser att sex förtjänstfulla, kanske lysande, författare blivit nominerade till det skönlitterära Augustpriset; jag skriver "kanske" eftersom jag än inte läst någon av dem. Därför kan jag lugnt protestera mot nomineringen, där jag saknar ett namn. Det är Ulf Lundell. Han kunde gott få priset också. Med honom är det så, att jag aldrig träffat honom, och aldrig läst en rad av hans prosa. På en semestervecka beslöt jag mig att ta itu med hans senaste, mycket tjocka, roman Värmen. Den blev ju inte nominerad. Jag blev föga förvånad över detta, jag återkommer till det. Inte på grund av boken - den är långa stycken mästerlig, kanske borde ha trimmats ner en smula. Men jag tror mig efter 45 års yrkesverksamhet kunna urskilja en riktig författares viktiga verk. Jag brukar själv tänka, att när en mycket bra kollega avger ett omdöme om mig, då lyssnar jag alltid med speciell uppmärksamhet, vad än omdömet blir. Kan man skriva själv, kan man nog skilja kvalitet från bluff. Och Värmen är en djupt gripande kärleksroman om en man från två världar (den ena känner jag, den andra, rockmusikens, är för mig som att lyssna till en man från Mars). Den är dessutom en desperat rolig roman om en känslig kvinnoälskare som kommer på kant med dels sina kvinnor, dels delar av den feministiska världen, obegripligt hur. Han är helt vansinnigt olycklig över detta, och sällan läser man ett mer tankeväckande roman om den typiske svenske mannen. Varför då, i Guds namn, var det då så självklart att Värmen inte skulle bli ens nominerad? Jag har frågat runt lite bland mina oerhört bildade och omdömesgilla vänner vad de tycker om boken. De säger då att de inte skulle drömma om att läsa den, samt uttrycker storögd förvåning när jag säger att den är mycket bra. Men varför denna självklarhet i att Lundell inte är med i racet? Det tycks vara så att en svärm av unga begåvade feministiska kolumnister, angripna på ett antal fradgetuggande och desperat roliga sidor i boken, har utsett Lundell till något slags samtida Strindberg, från den tid Strindberg var besatt av Lombrosos studier över kvinnans och förbrytarens likartade skallformer. De har med säkerhet bara läst förprickade sidor i Värmen. Sårbarheten, och tonfallet från den Lundell som är ett övergivet barn på 55 år, det kan de inte ha tagit del av. För att försäkra mig om att jag (trots de 45 årens expertis och så vidare) inte fått hjärnsläpp lät jag min hustru, feminist av en äldre årgång, läsa boken. Hon började motvilligt, men, tror jag, med ett slags stigande och häpen respekt. "Det är en hederlig roman", fick jag sen ur henne. Det var allt. Jo, det är en bra sammanfattning. I den i dag oerhört inflammerade debatten kring feminismen i Sverige är det precis den typen av rasande, men sårbart hederliga vittnesmål om den svenske mannen vi behöver!"
Rätt gulligt av Enquist ändå. Jag är också trött på personangreppen, och trött på persondyrkan, personfixering, personidentifiering. Kult och motkult, same shit. Tack för mig!
Ja, det är ju inte troligt att Expressen (eller DN) idag ens hade tagit in en sådan artikel i ett sådant ärende, och med ett så rullande, lätt vässat men icke-polemiskt tonfall. Lägg märke till att den kom med flera månader efter att romanen gavs ut (en bok som nog inte gjorde något större väsen av sig i riksmedia). Hade man motvilligt tagit in artikeln så hade man klippt ner den till en kort notis på 10-15 rader - och utan en bjässe som Enquist som författare hade det varit ännu omöjligare. Varför räknas inte Lundell i media? är väl en av de mest inopportuna frågorna man kan ställa.
Jag skulle hellre skriva ”viktigt” än ”gulligt” om jag skulle beskriva Per Olov Enquist artikel. Jag tycker att PO Enquist visar det problematiska i att viss sorts litteratur ( i detta fallet Ulf Lundells) helt plötsligt döms ut i litterära kretsar på något diffusa grunder. Precis samma sak som Ebba Witt-Brattström så förtjänstfullt visar i boken ”Stå i bredd”. Ebba Witt-Brattström undersöker där hur det kom sig att det litterära 70-talet - i synnerhet kvinnornas - kom att sänkas i skammens djuphav i den svenska litteraturhistorieskrivningen.
Det är ju inte direkt lätt att begripa sig på hur våra vanligaste kritiker och krönikörer i dagstidningarna å ena sidan går upp i falsett, gång på gång, över att somliga kvinnliga författare eller musiker ens antydningsvis tillskrivs vissa åsikter, vissa attityder för att de uttalat sig i någon annan näraliggande fråga - medan å andra sidan samma kritiker och bedömare hela tiden använder greppet "om du gillar X (t ex någon av Ulf Lundells skivor eller romaner, eller Ingmar Bergman) eller anser att X (t ex att "hen" är ett ideologiserat ord i Sverige eller att damfotboll inte i första hand är en fråga om patriarkatet), då kan du säkerligen också tillskrivas femtio andra åsikter, talking points och smakval och somliga av dessa kommer att te sig betydligt mer extrema". Det förstnämnda (där det gäller kvinnor) ses som solklart sexistisk härskarteknik och grova insinuationer, det senare ses bara som en pigg och rapp teknik för att identifiera sina elaka motståndare och är helt tillåtet.
Idag kommenterar Stig Larsson saken i Expressen http://www.expressen.se/kultur/stig-larsson/stig-larsson-jag-maste-forsvara-min-heder/
Jonas Thente tar tjuren vid hornen i sin egen hemmatidning DN och pekar på en hel del som inte stämmer med Ebbas grandiosa fresker: http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/det-finns-ingen-kulturman/ . Kulturmannen, så som han beskrivs i debatten, är den eftertraktade fienden.
Étt utmärkt inlägg; reaktionerna på twitter delar i stort sett upp sig på två spår: dels de som är med på noterna, dels de som menar att de enda som har rätt att ha en egen uppfattning om Kulturmannen och Patriarkatet, och att få det man säger beaktat i diskussionen, är kvinnor´- och underförstått då modernt feministiska kvinnor. De andra, som t ex Thente, försvarar bara kulturmännens herravälde.
Ebba Witt-Brattström svarar Jonas Thente i DN 5 juni 2015. I boken ”Stå i bredd” visar Witt-Brattström förtjänstfullt hur den kvinnliga erfarenheten nedvärderas i de litterära kretsarna under 1980-talet. I sitt svar till Jonas Thente menar Ebba Witt-Brattström att liknande mönster återfinns idag, vilket återspeglas i hur de litterära priserna fördelas. Hon använder även det av Virginia Wolf myntade begreppet double standard. Jag tror att hon har rätt. Men hur är det med den manliga erfarenheten? Hur högt värderad är den i litterära kretsar? Per Olov Enquist artikel som jag använde tidigare indikerar att Ulf Lundell – som för övrigt inte heller har belönats med särskilt många litterära priser (jag hittar endast Piratenpriset 1999) - inte är med i racet, vilket Enquist beklagar. I en recension av samma bok i DN 22 september 2005 under rubriken ”Ett manligt skri” konstaterar Jonas Thente på slutet att: ”det är långt ifrån stor litteratur men det är ett intressant kapitel i berättelsen om den moderna manligheten”. Det förefaller alltså som att ”manlig erfarenhet” nedvärderas på liknande sätt som ”kvinnlig erfarenhet”. Av såväl kvinnor som av män.
Jag har nog också bilden av att yngre kvinnliga författare och kritiker idag ges mer respekt från media (kanske även från kulturinstitutioner som teatrar, bibliotek osv) och betydligt större frihet att själva välja sin offentliga roller, än manliga författare i samma ålder. De har större utrymme att tala för sig och profilera sig, påfågla sig kanske. Och det är ett stort privilegium i ett så personfixerat kulturklimat som vi har i dagens Sverige (dessutom ska du gärna vara "urban storstadsmedelklass" men det är ju alla?).
Det är svårt att komma på någon enda yngre manlig kritiker eller romanförfattare här i landet som har fått lika mycket respekt i media (särskilt i tv, radio och dagstidningar) som t ex Malin Ullgren, Johanna Koljonen, Jessica Gedin eller Marie Hermansson. Alla fyra är naturligtvis idérika och begåvade men den här obalansen beror kanske inte främst på att det saknas skrivkunniga män utan på en inkörd klichéuppfattning att "det är ju bland tjejerna det händer, det ligger i tiden" - och den klichén bekräftar numera sig själv i många lägen. Så även i debatten om kulturmannen.
Och det är närmast omöjligt att tänka sig att en ung manlig kritiker hade fått igenom en så löskokt, insinuant och positionerande artikel som Isabelle Ståhls text i Svenskan om att författare helst bör vara döda - den som Stig Larsson svarade på. Särskilt om den várit riktad mot en kontroversiell äldre kvinnlig författare. Det hade blivit nobben direkt. Hon rider uppenbart på sitt utrymme som ung kvinnlig mdeietjej: Ramqvist mot Lundell än en gång, om än utan att det görs lika öppet.
Ett namn som dyker upp tämligen omgående är Jonas Hassen Khimiri. Han har väl dessutom erhållit ett flertal priser.
Ja, men JHK är något av ett unikum, dessutom är han en författare av ett slag som det fanns en stark önskan efter i offentligheten (Gunnar Ekelöf sade en gång att tidsandan ibland beställer vissa slags dikter av poeter i ett visst årtionde, man kan säga detsamma om vissa författarskap, i varje fall när de kör igång: Lundell var också ett sådant exempel på 70-talet). Annars är det verkligen oerhört tunt bland de unga män som syns och verkligen deltar i debatten, och deras sätt att skriva och uppträda verkar väldigt mallat och litet...kuschat? Thente själv är ju medelålders liksom Jonas Gardell, och t ex Klas Östergren och Niklas Rådström är runt 60.
Ja, det var magstarkt av Isabelle Ståhl att mer eller mindre önska livet ur Stig Larsson, för det var ju faktiskt det hon gjorde.
Annars håller jag med om att återväxten bland manliga kritiker/debattörer/författare är förbluffande dålig. De bästa i generationen efter Lars Gustafsson och Tranströmer - debuterade på 70-talet, som jag ser det.
Man kan misstänka att en del av de unga män som tidigare skulle ha blivit (någorlunda seriösa eller breda) författare eller kritiker har fångats upp av IT- och webbranschen, som ju ofta är en mycket manlig värld - och ännu helmanligare var den tidigare. Eller av reklam-. och PR-branschen som ju har expanderat så starkt de senaste tjugo åren. Det skulle ha kunnat tippa balansen en del. Men det förefaller verkligen som att media aktivt backar upp kvinnliga författare, programledare, kritiker och debatörer mycket mer än på 70-80-talen - och omvänt blir redaktionerna mer avogt inställda mot män. Och det av skäl som i grunden inte har så mycket att göra med genomtänkt feminism eller estetiska normer, snarare med en önskan att sikta på kvinnliga målgrupper och att skapa snabb igenkänning hos publiken.
Skicka en kommentar