Svensk poesi inte sämre än den danska bara mer likriktad

Nej, den svenska poesin är inte sämre än den danska, även om man skulle kunna tro det utifrån en del turer i den pågående poesidebatten (som började med Anna Axfors inlägg i AB 4/7 om att förlagen sviker de unga poeterna).

Däremot är den svenska poesi som antologiseras och får uppmärksamhet generellt sett sämre än den danska.

Anna Axfors skriver på twitter att det var ”mångfald” hon var ute efter, inget annat. Peter Nyberg skriver i Expressen 21/7 att svensk poesi är för ”svår”. Ingen sätter fingret på eller talar rent ut om vad det egentligen handlar om.

Enligt min mening handlar den svenska poesins svaghetstillstånd – för vi får nog erkänna att det finns ett sådant – om något så pinsamt som estetisk likriktning. Den svenska poesin är inte alltför ”svår” – den är däremot sedan tio-femton år inkrökt i språkmaterialistiska dogmer som att: 1) en dikt får absolut inte se ut som en dikt brukar göra 2) en dikt måste avlägsna sig så långt som möjligt från det talade ordet. Det säger sig självt att det blir svårt att upprätthålla en kommunikation med en publik under såna villkor. (Finns det språkmaterialistiska dogmer? Ja, läs de första inflytelserika numren av OEI. Se hur utgivningen har sett ut.)

Det finns en relativt nyutgiven dansk antologi med svensk poesi, Ny svensk poesi från 2014, lika väl som det finns en nyutgiven svensk antologi med danska dikter. Här kan man se bilden av respektive lands litteratur. I den danska antologin med svensk poesi presenteras dikter av Ida Börjel, Jörgen Gassilewski, Anna Hallberg, Hanna Hallgren, Linn Hansén m.fl. Någon bred eller muntlig poesi ingår inte i urvalet. Ur förlaget Arenas presentation:

”Mange af digtene er præget af neologismer, af udeblivelsen af fortælling og et centrallyrisk jeg.”

Med enstaka undantag är det här en presentation av den språkmaterialistiska generationen runt tidskriften OEI och dess estetiska inriktning.

Bredare poeter som exempelvis Bob Hansson antologiseras inte. Inte heller poeter på småförlag med andra ambitioner än att leva upp till bilden av den kritikeromhuldade samtidspoesin. Något liknande kan sägas om den tidigare antologin – för en svensk publik – som Bonniers utgav för några år sedan under titeln 32/2011. Också den har samma exkluderande funktion i sitt urval.

Den danska poesin i ”Nervsystem” är jämförelsevis spretigare, mer tillgänglig, har både mer humor och mer hetta. Visst finns det konceptpoesi även på danska – men den fyller sin plats i helheten snarare än att fullständigt dominera urvalet, som i svenska sentida poesiantologier.

Det behövs en större mångfald i svensk litteratur!