Att vara ungersk författare i Göteborg

Jag är medveten om att Ungern under Viktor Orbán inte är något speciellt trevligt eller ens demokratiskt land. Jag har med egna ögon sett hur översättaren Ervin Rosenberg behandlades under ett seminarium som PEN-klubben ordnade om situationen i Ungern på Kulturhuset för några år sedan. Ungerska staten (eller ungerska statstelevisionen) filmade och misstänkliggjorde allt han gjorde. Det höll också på att utbryta bråk mellan olika ungerska fraktioner i salen, men det där förstod jag mig inte riktigt på.

Jag är ändå tveksam till om det är rätt agerande att i praktiken frysa ut ungerska författare, som jag – som inte var på plats – fick uppfattningen att man gjorde under Bokmässan i Göteborg. Det är rätt att manifestera mot Ungerns flyktingpolitik men att vända ryggen även åt de ungerska författare som väl inte nödvändigtvis har gjort något ont är en annan sak. Det är ett svårt dilemma.

Lyrikvännens nya temanummer om ungersk lyrik blir på det här sättet hängande i luften, som en liten bieffekt av hur diskussionen har gått under de senaste veckorna. Jag kan i alla fall säga en sak med bestämdhet: den ungerske poeten János Pilinszky (död 1981) är säkert den bästa författare som medverkar i numret. Inte för att de dikter som översatts i Lyrikvännen är speciellt märkvärdiga, för det är de inte. Utan för att han skriver ur en avgrund.