Sju punkter

I höstas kom OEI:s poesiantologi ”Det fanns flera vi och någon bad om tydlighet”, som i debatten (av bl.a. Oscar Nilsson Tornborg) lyftes fram som den främsta antologin som ger en överblick över den yngsta poesin. Kan så vara… Jag blev lite frustrerad bara av den kryptiska underrubriken (13x84+=?), som helt enkelt bör utläsas som att det är tretton medverkande som samtliga är födda 1984 eller senare. Min främsta invändning mot denna antologi gäller i själva verket det minimala typsnittet. Varför trycka texten i så lite som kanske 7 punkter? Smått oläsligt. Sen hade det ju förbättrat boken avsevärt om Jenny Wrangborgs dikter hade kommit med. Men hennes dikter är ju redan smärre klassiker, kanske behöver de inte tryckas om i just denna antologi.

*

Frågan kvarstår: Hur kan man få ett så pass generöst litteratur- och distributionsstöd (36 187 kronor) för en bok av så undermålig teknisk kvalitet som OEI:s poesiantologi? Det går ju emot Kulturrådets egna premisser för bidragsgivningen. Är allt som försvårar och försenar läsningen av godo för OEI? Jag vill trots allt inte tro det. Dikterna som ingår är väl tillsammans någon slags provkarta på litterära strategier bland relativt unga poeter, fragment, collage, systemdiktning, i något fall centrallyrik... inget större fel på urvalet; svårighetsgraden varierar men är inte oöverstigliga för den vane lyrikläsaren. Angelägenhetsgraden varierar också… men läsbarheten på vissa sidor är ändå nära noll på grund av typsnittet. Jag har aldrig påstått att jag har perfekt syn men det här är ju löjligt.

*

Varför kallas Elis Burraus dikter för talspråkliga? Ingen pratar ju på det där sättet, ingen jag mött i varje fall. Krystat känns det som. Hans twittrande är en annan sak.

*

Kommunikativa poeter – det är sådana som brukar falla bort ur urvalet när det är dags att göra antologier. Naturligtvis saknas Bob Hansson och Jenny Wrangborg i urvalet till mastodontantologin ”Svensk poesi”. Är de för läsbara, för populära? Solja Krapu saknas naturligtvis också.

*

Det finns ingen helt obegriplig poesi. Däremot finns det poesi som gör sig märkvärdigare än den är och skaffar sig hög litterär status genom att anknyta mer eller mindre tydligt till olika akademiska litterära-språkliga teorier. Dikter som sätter sig själva i ett sådant sammanhang brukar premieras av kritiker och redaktörer som själva är inskolade i ett liknande idiom. Det betyder inte att det de lyfter fram är levande poesi.

*

Ju närmare samtiden man kommer, desto oklarare gräns mellan kanon och lansering. I slutpartiet av antologin ”Svensk poesi” förefaller redaktörerna ha fått – eller gett sig själva – uppdraget att cementera den språkmaterialistiska generationens position inför historieskrivningen och kanoniseringen.

*

Ska man twittra eller gråta?