"Min kompis Gunnar"

Gunnar Lundkvist är väl mest känd för sina serieböcker om Klas Katt, som kommit ut ett tiotal sedan 1979.

Men redan innan dess publicerade han sig som poet, och det var som sådan han var mest känd för mig. Jag hade och har fortfarande ett exemplar av hans andra diktsamling, ”Världen intresserar mig inte” (Cavefors, 1977) hemma i bokhyllan. Jag vet inte om det är en raritet, men det är en väldigt bra diktsamling. Det är också en väldigt tunn skrift, en av de tunnaste böckerna med ”rygg” som jag sett. Jag lärde mig saker utifrån den, det var min kompis Leif Andersson som berättade:

”Jag vet hur Gunnar Lundkvist skriver sina dikter.”

”Jaha?”

”Han skriver. Sedan stryker han ner.”

Jag vet inte om Leif kände Gunnar Lundkvist eller om han bara uttalade sig på fri hand. Hur som helst blev jag imponerad. Innan dess hade jag trott jag att det bara var att skriva, på inspiration helst. Att det också kunde vara väsentligt att stryka ner – det spelade i princip ingen roll hur lite av texten som blev kvar – var en nyhet för mig och en värdefull information. Det här var någon gång i slutet av 70-talet. Sedan dess har jag praktiserat detta vetande.

*

Det känns lite märkligt att Nina Hemmingssons och Gunnar Lundkvists gemensamma bok ”Min kompis Gunnar” aldrig kommer att föras upp på Gunnars verkförteckning. Den bygger ju på Gunnars brev till Nina H och innehåller dessutom ett 20-tal dikter av Gunnar, nästan som hans comeback som poet.

Nina har gjort urvalet av breven, ursprungligen fanns det ett tusental (!) att välja på, och arrangerat dem med en viss känsla för känslomässig dramatik. Samt gjort mestadels kongeniala illustrationer. Det är bra gjort att få brev skrivna under en tidsperiod på ett femtontal år, att liksom gå in i varandra och kommunicera både med läsaren och med varandra. Från början var de ju riktade enbart till Nina, men de har ett större allmänintresse. De är förbaskat roliga, helt enkelt. Men de innehåller också en del tunga iakttagelser av livet och konsten, en del underbyggda resonemang som är värda att ta del av. Breven pendlar mellan ett rätt stillastående allvar och groteskerier, precis som en serie om Klas Katt. Det här kan vara Gunnars bästa bok, sedan just ”Världen intresserar mig inte” eller ”Klas Katt i Hell City.” Naturligtvis är det inte bara Gunnars bok, men jag vill lyfta fram den aspekten, eftersom jag älskar även Gunnars ton som lyriker. (Alla dikter blir inte lyckade, men merparten tillför någonting till hans litterära oeuvre.)

*

Det finns några författare som nästan profilerat sig genom att skriva brev på vanliga skrivmaskiner till diverse läsare och författarkolleger. Jag har själv under åren mottagit sådana brev från Bruno K. Öijer och Ulf Lundell, inte så att de spontant sätter sig och skrivet till mig, men det har varit brev med ärenden, svar på förfrågningar och sånt. Tydligen är även Gunnar Lundkvist en sådan brevskrivare. Det är fint att Nina Hemmingsson väljer att lyfta fram det, så att nya sidor av hans konstnärskap kommer fram.

*

Jag rycker till lite extra vid läsningen på några ställen i boken. T.ex. när jag kommer till den här passagen på s. 86:

”Nej, jag har nog ingen framtid som poet. Tyvärr. Jag är misslyckad. Jag ber om ursäkt för att jag finns till. Jag kan inte hjälpa det. Jag är oskyldig. Det är tur att mina brev aldrig kommer ut i bokform.”

Och sen det här, om vår gemensamma vän Peter Lindforss (död som hemlös 28 juli 2015):

”Inatt lyssnade jag på Lou Reed. Transformer. Första gången jag lyssnade på skivan var 1974. 1974! Gabor Hont och Peter Lindforss intervjuade Lou Reed i Göteborg samma år. Peter fick en signerad singel i samband med intervjun. Han gav den till mig några år senare. En av dom första gångerna vi träffades. Det måste ha varit 1979.”

Både Gunnar och jag vet vad som hände Peter Lindforss långt senare, men det står inte ett ord om det i boken. Det går uppenbarligen att lära sig generositet av författaren, journalisten och översättaren Peter L. Så blir det här på flera plan ändå en bok om vänskap, trots att författare lär vara världens ensammaste yrke.

Foto: Kartago/Gabriel Liljevall