Kulturtidskrifter förr och nu

Låt vara att varken kritiker eller Kulturrådet vill prata med mig och besvara mina debattinlägg.

En annan och på sätt och vis värre sak är att ingen kritiker heller vill kommentera den långa intervjun med Håkan Sandell i senaste numret av Aurora (nr 3/2012). De intervjusvar han ger är i mitt tycke mycket intressanta, och det handlar om mycket viktiga frågor, nutida konst- och kulturdebatt.

Numret har i alla fall fått en recension, i Tidningen Kulturen. Jag tycker förstås att det här numret är alldeles för bra för att tigas ihjäl!

Men det är väl bara att inse att rådande tidskriftsklimat (eller för den delen kultursidesklimat) inte alls är som på slutet av 80- eller början av 90-talet när jag började engagera mig i den här branschen. Det fanns då en ganska omfattande bevakning av litteraturtidskrifter; nästan varje nummer av dåvarande tryckta tidskriften Den Blinde Argus fick stort uppslagna recensioner under en ganska lång period. Jag har ett bågnande klipparkiv hemma från den här tiden. Först under senare år har jag förstått hur förhållandevis priviligierade vi var och att vi var verksamma i slutet av kulturtidskrifternas guldålder.

Lustigt nog är vårt kanske minst recenserade nummer av DBA också vårt bästa, bortsett från avslutningsnumret 49/50. Jag tänker på Ulf Lundell-numret nr 28 som jag tror fick en enda liten notis i Aftonbladet allt som allt. Ärligt talat tror jag att recensenterna blev chockade av den höga kvaliteten hos en trots allt oetablerad tidskrift där material av Ulf Lundell och Mare Kandre stod för topparna och därför lämnade numret därhän. Ibland blir några av de viktigare kulturhändelserna ignorerade, åtminstone på kort sikt. (En tidigare opublicerad 10 sidor lång dikt av Ulf Lundell är en kulturhändelse, det går inte att bortse ifrån.)

Till Annina Rabe, som skrev en krönika om kulturtidskrifter, vill jag säga följande: När i genomsnitt en litteraturtidskrift om året (senast var det Aorta) läggs ner under en tioårsperiod så märks det till slut, på den svenska litteraturens kvalitet, på tilltalet i offentligheten, på den nivå som upprätthålls. Kulturtidskrifterna är eller har åtminstone varit en omistlig del av det offentliga samtalet och här har det nu börjat hacka betänkligt, även om några få väsentliga röster fortfarande finns kvar. Hon må ha rätt om Karavan, ändå drar hon fel slutsatser. Det är naivt att tro att det kommer någon tidskriftsboom under de närmaste åren; kulturtidskriftsstödet är alldeles för nerdraget och misskött för det. Det som måste publiceras kommer trots allt att publiceras, låt oss hoppas det. Men utan fungerande ekonomiskt stöd och intresse från kultursidorna kommer tidskrifternas situation vara fortsatt svår. Aurora räknar dock med ett spännade 2013 mot alla odds!