Under tidens yta – ett spännande urval

Jonas Ellerströms ”annorlunda svenska poesihistoria”, Under tidens yta, är en härlig bok för den som är det minsta intresserad av svensk poesis dolda skatter (jo det finns sådana). Ellerström skriver i förordet att det här inte är tänkt som en antologi, men det är väl ändå just en sådan det har blivit, en alternativ kanon, utan pliktskyldiga redovisningar, där allting ska bygga på lust och upptäckarglädje.

De publicerade och kommenterade poeterna (Ellerström skriver en personlig text till varje av honom utvald dikt) från början av förra seklet är – med undantag för Ivar Conradson – relativt obekanta för mig. Mot mitten av seklet blir bekantskaperna flera. Alla författarskap är ju inte heller bortglömda, i alla fall inte av alla! Bland de här ”återupptäckta” poeterna har t.ex. Ebba Lindqvist och Lars Hasselblad (en av mina favoritpoeter) varit publicerade i tidskriften Aurora i modern tid.

Några av de mest inspirerande ”fynden” är författarskapen från 50- och 60-talet, där Ellerström har gjort flera lyckade nedslag. Dikterna av Filippa Rolf och Irmelin Sandman Lilius ger t.ex. mersmak. Över huvud taget är de kvinnliga författarna i majoritet i Ellerströms urval, som för övrigt har en kvalitetsprägel. Det är inte så mycket udda krumelurer representerade utan mer orättvist undanskymda författarskap, som den litterära historieskrivningen på det hela taget förbigått. Det officiella poesisverige i samarbete med universiteten snävar ibland in sitt urval av författarskap i betänkligt stor utsträckning, inte minst under modernismen, avgränsar den till ett fåtal stora namn som får bära bördan och äran av poesiutvecklingen när så många andra namn i själva verket varit inblandade.

Ellerströms alternativa urval gör halt vid slutet av 90-talet, ”slagrutan gav inga säkra utslag”, som Ellerström skriver. Därmed slipper han ju också att ta ställning till om språkmaterialistiska alster håller måttet, när måttet är baserat på personlig kärlek till de utvalda orden. En annan sak är att han inte vill ta med författarskap som han betraktar som ännu pågående, därför att det blir att fälla en för tidig dom över dem.

Av de avslutade författarskapen är saknaden av Bo Jonsson diktsamling ”Utanför det krökta rummet” från 1974 mest påfallande, enligt mitt sätt att se det. Men jag lägger så gärna till den själv, i min alternativa kanon!

Kenneth Engströms ”Stenar sköra av sol” på Cavefors från 1977, gör mig lycklig att återse i urvalet.

Att Roger Skjöld, Peter Lindforss och Charlotte Orwin saknas i Ellerströms alternativa poesikanon tar jag bara som ett tecken och bevis på att deras författarskap ännu är pågående.