Stina Oscarson är ett samvete. Stina Oscarson har i alla fall ett samvete. Det är det inte alla som har i Sverige av idag, det vanliga är att man sköter sig själv så gott man kan när tillvaron nu upplevs som ett överhängande hot (vilket det ofta gör nufötiden, när socialförsäkringssystem och andra system håller på att falla ihop på grund av underfinansiering).
Stina Oscarson nöjer sig inte, hon går runt på staden och ställer frågor, hon håller i diskussioner med oliktänkande och blir misstänkliggjord som nazist av Expo därför att hon samtalar med en nazist på ett bibliotek.
Ja, Stina Oscarson har inte en lugn stund på grund av alla känslomässiga och intellektuella slitningar som uppkommer därför att hon försöker finna rätt på vad demokrati är i praktiken.
Men hon är ju också poet, glöm inte det. Hennes texter i Det perfekta plåstret (Mondial) är skrivna med ojämn högermarginal, men man tänker ändå inte på henne som en typisk poet. Därför att hon inte i första hand söker estetiska lösningar, hon söker en etisk svindel som attackerar läsaren bakifrån med en hisnande aha-upplevelse att, just det, det finns ingen demokrati i verkligheten, det mesta är så urlakat som det kan bli vad gäller mänskliga fri- och rättigheter. Men det finns också principmänniskor som engagerar sig i demokratifrågor, och det är en inriktning som verkar gå i arv mellan henne och hennes pappa. På det sättet griper boken tag direkt med frågan om var politiken egemtligen kommer ifrån, går den i arv eller kommer den fritt flygande?
för att hans far var folkpartist
för att han var grosshandlare och sålde
bensin till mackar
Fast egentligen var min far socialdemokrat
det trodde jag i alla fall
för det var man när man var vuxen
Min mor var socialdemokrat
Inte aktiv
det var ingen av dem
Jag tänkte att när jag blev vuxen
skulle jag också bli socialdemokrat
Stina Oscarson kommer emot en som en plågad Ulf Lundell. Sådan är hennes kommunikation med läsaren.
Som den här dikten förklarar sig genom att ansluta till den sjuttioårige vildens manifest:
Ännu en socialdemokrat som inte är socialdemokrat. Ännu en fri fågel, som skulle gå i den andres fotspår såvida han inte måste flyga i stället.
Stina Oscarson är teaterguru. Men hon är också en lysande poet, därför att hennes poetiska metod, som bygger på kontakt med människor som hon ställer frågor till är så ovanlig. Den bygger en ny estetik även om den kanske inte bygger landet.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar