Över huvud taget
håller han en hög lägstanivå i sin pågående utställning på Galleri Bellman. Han är
sig lik, eklektisk och självlärd, men denna gång når han djupare och längre än
någonsin tidigare, och jag har sett några utställningar med hans verk.
Collage,
självporträtt och kvinnoporträtt utgör kärnan av verken. Där finns också några
bittra, satiriska kommentarer, som en tecknad katt med huggtänder som är
missnöjd på Nyårsafton.
Konstnären har här också slagit sönder några gitarrer, både elgitarrer och spanska dito, och monterat de sönderslagna kropparna på dukar som han målar på. Kanske är det banalt, men det funkar som bildkonstkommentarer till ”rockstjärneeländet”, som det ibland säkert kan te sig som för den som är heltidsverksam i branschen.
.Lundell arbetar drivet och snabbt, och vet vad han vill. Symboliskt, på budskapsnivå, lever han kvar på 60-talets frigörelsevåg och den gnistan som det gav är fortfarande produktiv, även om besvikelsen följer tätt i spåren. Det ”häftiga” måleriet med rötter i 80-talets Berlin hittar annars en fristad i hans händer, det kommer in med energi och starka färger.
Den här utställningen
borde vara Ulf Lundells genombrott som bildkonstnär efter 40 år som rockartist.
.
2 kommentarer :
Grym konst recension. Du borde låta Expressen kultur publicera!
Ja, det är dåligt med recensioner av Lundells konst. Jag menar, det finns inte många.
Skicka en kommentar