Minnen från den svenska bloggosfären

Det var roligare på internet till en början. Det är en truism. Jag minns när webbplatsen eller sajten Argus Area presenterade sig för allmänheten 1996. Vi var tidigt ute med att publicera kulturmaterial på nätet. Det svenska internet var något av en dead end. Å andra sidan var det överskådligt och i hög grad ideellt. Vi var med i en översiktsartikel i DN Kultur samma år, som varande en av få kulturella webbplatser. (Det måste också medges att DN var betydligt vaknare förr om åren)

1998 började jag skriva dagbok på nätet. Vi var inte fler som höll på än att vi kunde samlas i samma mötesrum på Sourze. Vi var väl ett hundratal indiskreta bloggare på den tiden. Alla kände alla, förstås, en klyscha som var sann.

Själv minns jag att Therese Bohman och Shima Niavarani fanns med i den här rörelsen som ville göra svensk internet lite roligare och friare.

Jag minns fortfarande den känslomässiga upphetsningen i att ta del av ogarderade berättelser om kärlek, sex och ensamma eskapader hemma framför datorn. Jag bidrog på mitt sätt genom nakna bekännelser ur mitt i och för sig urtrista liv. Jag var äldre än de andra men det gjorde inget då jag var desto mer omogen och i stort sett saknade spärrar för vad jag kunde skriva på nätet.

 

Fragment av denna subkultur har getts ut i efterhand, som den s.k. Skunkdagboken som visade sig vara full av blivande kulturskribenter. Min dagbok inkorporerades snart i Argus Areas miljö av dikter och kulturartiklar.

2003 skedde en nystart av Argus på nätet. till en början på den kryptiska adressen vakna.blogspot.com (vi hade glömt förnya vår inkörda URL argus.se).

Jag började skriva en annan typ av dagbok med mer kulturdebatt och övervikt av ”seriösa” frågor. Men jag ville fortfarande att det skulle vara roligt att läsa och skriva. Nu, 20 år och halvmiljonen läsare senare, måste jag säga att Den Blinde Argus på nätet genom sin långvariga verksamhet nog är en ganska unik företeelse på svenskspråkiga internet.

Vår inriktning har i huvudsak varit på undergroundlitteratur och personliga röster utan annan agenda än beröringens milda fläkt. Det integritetskänsliga sitter i blicken som bär språket.