2005-02-08

Senaste nytt från KKFK

Kristian Lundberg har i dag i Expressen sällat sig till de kritiker som fallit på knä inför Accelerator:

Det är dikter som sjunger av sig själv. Närvarande. Levande. Mänskliga. Trots det elegiska tonfallet, det höga anspråket, så är det dikter som lever med läsaren, mitt i den larmande vardagen.

Annars då, grabbar? Ska vi inte ta och diskutera någonting? Vet ni hur man tar sig upp ur en brunn med hjälp av en get och en slinky?


5 kommentarer :

Thomas C Ericsson sa...

Kennet accelererar onekligen rakt in i poesins första-division. Ett bra exempel på att hårt och energiskt arbete med skrivandet ger resultat i längden. Redan hans första samling "år med tretton månar" (edicom lyrik, 1997) visade prov på en enastående stilkänslighet. "En bok med pärmar glänsande som silver, påtaglig och konkret som ting men på samma gång gåtfull och nästan oåtkomligt svävande", skrev P G Kramer i GT 7/5-97.
Och Klemets scenppoesiuppläsningar är ett kapitel för sig...

Anonym sa...

Hur man med hjälp av en get klättrar upp ur en brunn? Knivig situation. Man undrar juhur den människa är skaffad som klättrar NER i en brunn TILLSAMMANS med en get...? Eller har jag missuppfattat situationen?

Andreas Björsten sa...

Jo, det var en på sätt och vis härlig recension av Kristian Lundberg i Expressen. Men, för balansens skull, Kristianstadsbladet var av en annan åsikt. Instämmer i att "År med tretton månar" var en riktigt bra debut!

Helena sa...

Ja, just det. Hur kom geten ner för det första? Visst är det en retlig fråga? Varför i hela världen ska någon behöva svara på den alls?

Anonym sa...

Man säger till geten: ”Vi ses i Nangijala” och så stryper man sig själv med slinkyn. Mycket riktigt återser man geten när man vaknar upp i Nangijala... men man befinner sig återigen på botten av en brunn. Denna gång utan slinky.

Håkan