2005-10-23

Politisk poesi?

”BAKOM TV’n ÄNDRADES LJUSET” har underrubriken ”56 politiska dikter valda och kommenterade av Göran Greider”. I dagligt tal kommer den säkert betecknas på detta sätt, som en antologi med ”politiska dikter”. Och visst är många av dikterna som ingår i urvalet politiska i både bredare och snävare mening. Men antologin rymmer också mycket annat; en hel del av dikterna är av mer existentiell än politisk natur. Egentligen vore det minst lika rätt att helt enkelt betrakta detta som en antologi med svensk 1900-talspoesi i personligt urval av Göran Greider.
Urvalets tidsperspektiv är inte linjärt, Greider blandar Heidenstam med Lugn och Anyuru på ett sätt som gör att dikterna bryter sig ur sin tid och talar till oss på nytt i detta nu; Greiders egen läsning av dikterna finns också hela tiden med som ett annat tidsperspektiv som genom de personliga kommentarerna också ger brottstycken av en biografi. Jag tycker det är ett spännande sätt att behandla poesin.
Göran Sommardal i SR:s Kulturnytt kallade detta för ett ”urval så menlöst att det bräker”. Personligen anser jag precis tvärtom. Menlösa så att de bräker är antologier som ”Femton poeter ur 90-talet”, som mest publicerar poesi som handlar om sin egen tillblivelse, om språket och om språksvårigheterna som sådana. Greider lyfter fram poesi med ett ärende, i väldigt bred mening, vilket gör detta till en ovanlig och vital antologi. Visst är några av de ingående dikterna slitna antologinummer, men nästan allting som är med är vital och levande poesi. Även sångtexten av Ulf Lundell (Folket bygger landet) tycker jag funkar som poesi, medan jag har mer reservationer mot Karl Gerhards kuplett om ”Den ökända hästen från Troja” som är en lysande kuplett men inte funkar på samma sätt i tryck (för många smarta ordlekar och krystade rim för det). Att Greider avstår från en rad språkmaterialistiska dikter är svårt att se som en brist, då ju denna typ av poesi lyfts fram i snart sagt alla andra etablerade sammanhang. Vad som i stället kanske saknas är ett fördjupat resonemang kring den politiska poesins roll. Vad gäller själva urvalet saknar jag något av Eric Fylkeson samt av Daniel Boyacioglu; den sistnämndes Mr Minister från debutdiktsamlingen ”I stället för hiphop” borde ha varit ett givet val, när nu Greider vill lyfta fram tendenserna till en möjlig politisering inom poesin under senare år.
Om Tobias Berggrens ”Kaddish för ett träd i september” måste jag säga att: Detta är verkligen inte bra! Omnämnandet av Lenin och hänvändelsen till någon med ”uråldriga Ho-Chi-Minh-ögon” känns som klyschiga politiska fraser insprängda i en svårgenomtränglig, alltför högtidlig poesi.
Från 70-talet är det rebellerna snarare än de politiskt rättrogna som lever vidare i poetiskt hänseende, de som var radikala snarare än anslutna till något som helst politiskt parti. DRÖM-partiet snarare än VERKLIGHETS-partiet för att tala med Fylkeson. Därför är det poetiska 70-talet inte möjligt att hylla i sin helhet, utan för att det gjorde vissa enskildheter som Vesuvius-gruppen möjliga.
De starkaste poesiantologierna från senare år har i mina ögon varit de med en specifik agenda, som ”Med frihet på näsan” kring Göteborgskravallerna och ”Poeter mot krig”, vars titel förklarar sig själv. Jag ser också fram mot den kommande antologin ”En annan värld är omöjlig – poeter mot nyliberalism” som jag inbjudits att medverka i. (När jag talar om antologier med en "agenda" betyder det inte att dikterna i sig själva blir ofria av att ingå i ett sådant sammanhang, så har jag inte alls upplevt det. Plakatpoesi finns, åtminstone i Göteborgs-antologin, men är glest representerad. Jag ser snarare det politiska sammanhanget som en styrka som också tillför något till den enskilda dikten.)
Denna utgivning sker förstås i huvudsak på väldigt små förlag, Greiders antologi avviker genom sitt uttryck för en ”antispråkmaterialistisk” hållning på Bonniers förlag. Recensionerna har i huvudsak varit negativa, vad jag kunnat se. Det är ändå intressant att se hur tidsandan i detta fall står och väger. Till frågan om den politiska poesins gränser tänker jag återkomma.

3 kommentarer :

Anonym sa...

Verkar vara en mycket intressant antologi. Skall genast bege mig till biblioteket och låna den!

Anonym sa...

Jag har köpt antologin. Det är min första. Jag har varit tämligen ointresserad av poesi tidigare. Jag respekterar Göran Greider ifrån politiska diskussioner i tv. Jag litar på hans omdöme. Så jag köpte antologin och jag blev väldigt glad för där fanns en massa dikter som funkade även för en icke-invigd poesiläsare. Har mest lyssnat på pop och rocktexter tidigare. Det stora namnet i svensk rockpoesi är Ulf Lundell, tycker jag.

Tomas sa...

Hej Andreas! Har precis läst antologin och håller med dig i det mesta du skriver. Roligt att du nämnde "Poeter mot krig", jag är fortfarande lite stolt över att ha varit del-ansvarig för ett sånt projekt, även om boken inte alls fick den uppmärksamhet som de medverkande och syftet förtjänade. Greiders projekt verkar bli mött med en liknande attityd på många håll; för folkligt och lättillgängligt. Vi hade med en text av Mikael Wiehe, Greider tar med Lundell. Jag respekterar vanligtvis Mohamed Omars åsikter, men när han häromdagen skrev om "Politisk poesi" i Sydsvenskan var det med en ganska föraktfull och jobbig ton. En antologi av det här slaget kan aldrig bli något annat än ojämn och spretig, precis som "Poeter mot krig". Men det är ju också lite av charmen, anser jag.