Litteraturen och patriarkatet: Fisken i vattnet

Det är inte utan att jag börjar bli lite nyfiken på det där spöket Bloom som dyker upp överallt. Enligt honom tillhör jag tydligen "förtrytelsens skola" och det låter ju inte så kul. Men jag kan inte heller bry mig så mycket om det, eftersom den som är i opposition alltid brukar få höra sådant där: "Jaså, du vill ha fred på jorden, ja, du är ju så naiv".

Bloom säger tydligen också att "förståelsen av den viktorianska kvinnans underkläder har fått ersätta förståelsen av Charles Dickens och Robert Browning" och vad i hela världen ska jag säga om det? Jag vet ju inte vad andra kanonifrågasättare förespråkar, men det är i varje fall inte vad jag efterlyser. Jag är inte ens säker på att jag fattar vad Bloom menar med det där, men han kanske tycker att det till exempel är meningslöst att fundera på hur Fredrika Runeberg egentligen hade det när hon satt och vaggade sitt barn.

Och det kan ju han tycka. Han som uppenbarligen känner sig som fisken i vattnet i den manliga litterära traditionen. Jag vågar nästan gissa att han inte, som jag, har behövt grubbla någon längre stund kring varför det känns så främmande och obekvämt att behöva skriva en gammal hederlig finfin klassiskt uppbyggd traditionellt berättande roman.

Efter vad jag förstår så är Bloom en elitist som tycker att den litterära traditionen består av en massa stora andar som har kommunicerat med varandra och att det krävs en stor ande för att förstå alltihop. Med andra ord: kanon är till för vissa särskilt invigda och det förklarar ju varför somliga så gärna vill bekänna sig till hans läror. Jag tycker snarare det känns som ett skäl till att fortsätta ignorera honom. Tänk om jag skulle fatta vad han menar? Det vore faktiskt inte heller så kul.