BOFH, del 9

Inte helt oväntat ville Sven inte uttala sig om Faust. Förra gången vi möttes på jobbet blev jag mutad med en kiwi, men i dag tänkte jag att jag inte skulle ge mig så lätt.

– Snälla, tjatar jag, säg något om Faust då, kan du inte göra det?

– Näää ... säger Sven, som sitter och läser en väggtidning vid namn Cigarett.

– Varför vill du inte?

– Jag har ingen åsikt om Faust.

– Du har inte läst skiten, säg som det är, säger Zita (som sitter vid datorn bredvid mig och inte heller har läst Faust, men däremot litteraturvetenskap).

– Säljer han inte själen, säger Sven, eller vad är det han gör?

(Sven tror att det kanske förekom någon sorts Faustintroduktion eller -sammanfattning i hans skola, men det är lite osäkert.)

– Men varför sålde han själen? frågar Sven. Varför säljer man själen? Det är alltid för att kunna få tanten.

– Nej, inte alls, hävdar Zita. Han gjorde det för konstnärskapet.

De börjar tillsammans försöka dra sig till minnes vad Faust egentligen handlar om och Sven bestämmer sig för att Faust "ville göra något väldigt, väldigt gärna och så sålde han sin själ och så ångrade han sig på slutet ..."

– Ja, det var ett rätt tragisk bok, det där, sammanfattar han. En rätt tradig bok. Har jag sagt tillräckligt om Faust nu?

– Nej, inte om de där lemurerna, envisas jag.

– Det finns ett fåtal djur som är coolare än lemurer, säger Sven. Namnet, utseendet ... De är både söta och låter roliga. Och så verkar de trevliga.

– Men den där aye-ayen är väl lite otäck?

– There's no such thing as an otäck lemur.

– Men Goethe skrev ju att ...

– Jamen, Goethe, hur stor jävla koll hade han? Han var författare, inte expert på lemurianismen.