Litteraturen och patriarkatet: Det oföddas röst

En annan bok av Stina Aronson som jag kan rekommendera är novellsamlingen Den röda gåvan. Titelnovellen handlar om en sameflicka som vistas på ett sanatorium; hon saknar sin syster som har fått åka hem och vill inte prata med någon. En snäll läkare ger henne en kofta som hon först vägrar ta på sig, men när hon till sist gör det skildras det så här:

Bakom hennes rygg gjorde den gamla Sigga tecken åt de andra och pekade på flickan. Hon märkte det. Hon smålog tyst, inte mot någon särskild utan mot hela den kvinnovärld hon upptäckt att hon tillhörde. Och hon var fortfarande varm och pratsam i sitt inre och hörde sitt tal inom sig fast hon teg. Läpparna kändes mjuka och leende som om hon gnolat.

De andra kvinnorna stod tätt tillsammans i dörröppningen, deras ögon hängde i varandra som länkar i en kedja. Åsynen av den helgdagsklädda flickan väckte en spröd känsla inom dem. Den gick inte att tolka i ord. Kanske den inte ens var till. Eller den var mindre en känsla än en egenskap: deras egen kvinnlighet, deras ärvda lyhördhet för det oföddas röst.