2006-07-31

Öster om Eden

Ibland pratar jag med en författarkompis om hur det var när vi började skriva. Vi var runt 25 år då, så vi var inte alltför unga, men vi var extremt blåögda. Vi hade ingen som helst koll på litteraturen, och då menar jag allt det som finns runt omkring. Vad som var fint och mindre fint, vilka kritiker man skulle bry sig om, vilka författare som var rätt och smarta, vilken position folk hade i litteraturbranschen då. Vi läste recensioner för att se om en bok verkade intressant för oss, vi köpte eller lånade de böcker vi kände för att läsa, vi levde i vår egen lilla värld och där existerade inga kartor, ingen litterär terräng, inga fack eller lådor eller etiketter som hörde ihop med det vi läst.

Det som fanns i vår värld var vi, de outgivna författarna, och så de andra, de utgivna författarna. Vi såg upp till dem och tyckte de hade någon sorts skimmer omkring sig, men vi sorterade dem inte, vi visste inte var de befann sig i de litterära hierarkierna och hur pass ansedda eller inne eller viktiga de var. Vi gjorde ett litet litteraturfanzine (det här var innan jag kom med i Argus-redaktionen) där vi publicerade sådant vi gillade, och det var hur enkelt som helst. Eller, det var det så klart inte, men ändå kan vi ibland se tillbaka på den där tiden som nästan paradisisk. Vi gick omkring i litteraturens lustgård och plockade de frukter vi kände för att äta och kunskapens träd fick stå där det stod.

Men det kom så klart in en orm med tiden, det gör det ju i alla paradis. Och när jag tänker tillbaka så tror jag att det, för min del, hände en kväll på Forum 1995. Det var vernissage, oljor på akrylglas av Håkan Rhenberg, och releasefest för Halifax #9, W&W:s numera nedlagda litterära kalender som gavs ut en gång om året då. Jag gick dit med min nyss nämnda författarkompis och en annan författare/kulturtidskriftsredaktör/förläggare – vi kan kalla honom K – och någon gång under kvällen ville han att jag skulle hälsa på Olof Lagercrantz.

– Vem är det? frågade jag.

Och K:s reaktion på min fråga blev inte "är du obildad, eller?" utan snarare något i stil med "lägg av nu, alla vet vem Olof Lagercrantz är". Han trodde, till min stora förvåning, att jag försökte göra mig märkvärdig och snobba med min okunnighet. Så där som folk tyckte att Horace Engdahl snobbade när han inte visste att det var fotbolls-VM, fast här var det liksom omvända förhållanden.

Och det fick mina ögon att öppnas. Jag förstod ju att K befann sig i en helt annan värld, och att jag hade missat något centralt och allmänt, något som kanske kunde vara viktigt och värdefullt för mig. Vad visste K som inte jag visste? Hur lite koll hade jag och hur stor koll borde jag ha haft? Jag hade ändå fått ett par böcker publicerade och hade börjat tänka mig någon sorts framtid som författare, men hur medveten var jag, hur mycket förstod jag egentligen av det jag sysslade med?

Så jag fick lov att ta mig en ordentlig funderare på det där. Till att börja med blev jag tvungen att ta reda på vem Olof Lagercrantz var och vad han hade skrivit och varför han var så självklar och sedan läste jag hans böcker om Strindberg och Joyce och ... ja, sedan var det kört.

Hejdå, Eden. Hej, keruber. Hej, ljungande svärd och förbannade mark. Hej, möda och svett och tistel och törne och smärtan i att föda en bok.

3 kommentarer :

Morelli sa...

hej hej h! Jag är eventuellt en djupt naiv människa men jag tror ändå att man kan fortsätta leva i eden och skippa MYCKET av den där stenhårda kollen på samtidens litterära hjältar. Ska man inte slåss med döda undrar jag? Jag brukar alltid slå ett slag för Omedvetenheten! Det är där "det" föds. Med detta menar jag inte att man ska vara ignorant eller stoltsera med okunskap. Man ska bara inte vara så rädd för samtidens krav på total koll- särskilt kvinnliga författare tror jag avkrävs en enorm "medvetenhet"
Som en blymantel....hej hej

Helena sa...

Menar du att man hellre ska slåss med de döda än med de levande? Jag hade ju ingen koll på de döda heller när jag levde i mitt Eden, jag fattade inte ens att man kunde slåss. >

Morelli sa...

Ja det tror jag: att det är de döda ska man bråka med eller leka med eller klättra upp på ryggen på-vad man nu anser vara roligast och bäst. Fast du kanske har rätt att man inte behövde bråka så mycket inne i EDEN..Det var så länge sedan jag var där, minns det knappt. Det är nog i grindhålet jag står och fäktar och flaxar med armarna. Med ryggen åt paradiset.