Lars Mikael Raattamaa revisited

Lars Mikael Raattamaa har utlokaliserat några av svensk poesis klassiker till Valla Torg (S-P-R-A-W-L kallas det) i sin nya bok ”Svensk dikt”.

Jag förstår ju att Lars Mikael Raattamaa och Modernista vill reta alla anhängare av en romantisk poetik. Inte minst diktsamlingens utformning, med ”lässnodd” att lägga på (den före detta) antologins kuttersmycken, och sidornas lite löjligt utsmyckade utformning som ska associera till mitten av 1800-talet ger ju denna bild.
Men jag bryr mig inte nämnvärt. Jag ser ju hur L. M. R. desarmerar sig själv på detta sätt, läsaren anar redan på förhand att här finns inget djupt känt budskap i denna bok, utan på basis av kända klassiker upprättat brus. Och som sådant kan det säkert ha sitt intresse. För andra. Jag tycker det är mer spännande med någon som blottar sig på allvar och försöker skriva modern romantisk dikt i sin vardag i dag, som vågar språnget, det omöjliga försöket från nyromantik till nu.

För övrigt är det mycket svårt att skriva bättre dikter än Stagnelius original och Södergrans original. Mycket svårt. Framtidens antologier kommer att bli fulla av poeter som driver med forna tiders poesi och som inte förmår något annat än att leka med splittret som blivit kvar. Detta kan vara en skräckvision. Jag tycker jaget, livet och litteraturen ställer större utmaningar än så.
Att mobba dem som inte älskar Raattamaa var en pinsamt populär konsensussport när boken kom ut för någon månad sedan, speciellt hos Malte .