Vad är det som gör att man alltid dras till dåligheterna först?
I det hus i Höganäs som jag lånar några dar finns allt möjligt i bokhyllan: Stephen King, Doris Lessing, Thomas A Kempis, Italo Calvino, Bukowski. Men framförallt hela räckan Lars Ahlin-romaner: Tåbb med manifestet, Om, Inga ögon väntar mig, Min död är min.
Inga ögon väntar på mig heller just här vid havet om hösten. Allt är avklarat, bortregnat och bortblåst, bara tången ligger kvar i mörka högar och doftar fränt och friskt av någonting som varken är gott eller ont. Av liv.
Till kvällslektyr väljer jag förstås Bukowski. Varken gott eller ont. Liv.
Har aldrig läst karln förut, vet bara att han varit ute och rucklat en del; en gubbe med förmodligen knäckt näsa och skrumplever; mest läst av den sortens grabbar jag inte har mycket gemensamt med: de som många gånger sett barerna i New York från mugghålet klockan 2 på natten och sen gått hem med vad-var-det-nu-hon-hette-igen?
Bukowski är förstås en sån Son-of-a-Bitch. Eller var. För i den bok jag läser är han gift och lever i total symbios med en fru som räddat honom från att supa ihjäl sig. Den heter "Hollywood" och handlar om hur B. blir manusförfattare till en rulle film om en "barfly", en kille som varje kväll super i en barhörna, och...ja, ni vet.
Men jag vet inte. Kan inte ett skit om det livet. Och jag tycker Bukowski är kul och knäpp och ärlig och varm och tolerant och barnslig. Så jag läser ut hans bok på en halv natt. Förvånad över att det går att skriva så enkelt, rakt på sak, och raljerande om en penningindustri som äter upp små killar som Bukowski och hans filmtokiga kompisar, men som också, under ett oerhört krångel hit och dit, hostar upp en hacka till en independent-film.
Om det nu blev en independent-film? Jag har ju inte sett "Barfly". (Berätta! Någon!)
Det här måste vara en av Bukwskis lugnare böcker; det var ju inte så farligt. En skojig karl som berättar en historia som täcker in minst en tiondel av USAs befolkning: Bad Boys Company.
Så eftersom jag nu gillar Bukowski vet jag inte om jag vill läsa han "värre" romaner: om kvinnomissbruk och sånt skit. Jag sticker huvudet i sanden, ungefär som vissa äkta makar som tittar bort när deras hälft visar värstingläget. Hmmm...inte bra privat, men okej i det amoraliska läsandet.
Nästa bokhyllefynd är en mer närbelägen bad-good-guy: Ulf Lundell. Det är som jag trodde mycket prat. Jättelånga meningar om hans (då) nya fru, gamla fru, barn, nya hus, resor, bitterhet, längtan. "En varg söker sin flock" heter den. Jag sket i den när den kom, och läser den nu. För en generations skull. För att jag tycker om nånting hos UL: hans öppenhet, hans tvivel, naturkänslan, och inte minst hans sorgsna och lite töntiga attacker på den tid som drar förbi:"...alla city-Geckos, som har fått hausse och baisse på hjärnan, kurs och dollar". Medan han själv går runt på Österlen med ung vacker fru, som längtar till New York och Barcelona. Och har sina egna överklassproblem.
Men jag gillar att han lämnar ut sig: sin klassresa, lyxbehovet, flyg hit och dit, dyra presenter, och samtidigt ärlighet nog att bekänna att det fan inte räcker; det är inte så kul att vara rik och berömd om det man innerst inne saknar är: " ...arbete tillsammans...att föra någonting framåt,att bygga nåt som bygger nåt i själen, inte bara det dävna umgänget".
Därifrån är det - mentalt sett - inte så långt till Lars Ahlin. Fast oändligt långt på andra sätt.
Jag läser tre, fyra sidor i "Min död är min". NU händer det. Jag håller mellan mina händer ett drömslott som knakar och klirrar. Meningar spröda som glas, klara som glas. Och scener, inte prat. Hela långa scener. Som i teater och film.
Han tecknar små förskruvningar i huvdpersonens psyke; pendlingar mellan hat och kärlek, förakt och självförakt, självmord och hopp. Han kombinerar människor som raspar mot varandra som torr ost mot rivjärn. Som talar förbi, inte förstår, inte orkar förstå, eller ännu värre; tror att de förstår den eller det som de inte förstår.
Ahlin är sträng och tonsäker när han präglar in ensamheten. Inte ett ord för mycket. Men heller inte ett ord för lite. Inget briljerande med minimalistiska och konstruerade litteraturideal. Han säger ju allt, tänker jag. Men HUR?
Vet inte. Men det hemska kvalitetsbeviset är att bara Lars Ahlin får mig att gå på lina medan jag läser; han ser till att jag går tätt intill hans huvudpersoner och bryr mig om vad som händer dem? Ska de falla ner i avgrunden? Ska de öppna sig? Kan de någonsin älska?
Han begär mitt allvar. Och ibland känns hans krav så höga att jag måste göra paus, lång paus, mellan "Min död är min" och "Tåbb med manifestet". Nu gör jag pausen.
Men ni kommer att få höra mer om Lars Ahlin. Kanske också om Bukowski. För det kommer alltid kvällar när man väljer dåligheterna först - om inte annat för att undgå de höga kraven.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
6 kommentarer :
Det här var intressant! Kan det vara så att man är rädd för att närma sig den verkligt bra litteraturen, för att man blir omskakad, för att ens världsbild liksom rubbas lite grann?
Jag läste mycket Bukowski när jag började skriva, jag tyckte han var inspirerande för att skrev så enkelt och rakt på. Och så mitt i alltihop kom han med någon underlig liknelse i stil med "hon hade öron som pannkakor och ögon som insidan av spindlars själar".
Jag har sett Barfly för länge sedan men den gjorde inget djupare intryck. Någon independentfilm var det väl inte, Mickey Rourke och Faye Dunaway hade huvudrollerna och Coppola var visst inblandad.
Intressant och bra inlägg.
Boken är ju alltid bättre än filmen, nästan.
Se bara på filmerna byggda på Ulf Lundells två första romaner.
Vi är nog många olika människor som läser och har läst Bukowski, bara för att det är brudar och bärs betyder det inte att det är skit. Jag ser hans böcker som socialrealism, jag tycker om socialrealism.
Det är fortfarande den bildade medelklassen som bestämmer vad som gäller, och deras ungar.
Bra böcker kan läsas av olika sorters människor på olika sätt. Vill man ha sprit och porr är det bättre att läsa annat en Bukowski.
Jag tror inte att du ska vara rädd frö dom böckerna som du kallar "värre", kör på Min oskuld och Pearl Harbor, det är en trasigt vacker uppväxtskildring som förklarar en del av Bukowskis behov av att vara cool och häradsbetäckare, vilket han inte var. Dock en bra författare, anser jag.
Det har kommit en film till, med Matt Dillon i huvudrollen, regisserad av en norrman. Den ska visst vara okej.
Bukowski och Lundell är författarnamn som ofta dyker upp hos personer (killar) som inte är så intresserade av att läsa böcker. Det är i sig ett tecken på att det är romaner värda att läsa. Anser jag. Tankar kring några av Lundells sånger och böcker finner ni på fan-sajten www.pafrifot.net
Hej Helena och Jonas
bra att det blir en liten dialog så där oväntat
Och: Nä, jag menar ju inte att jag är rädd för att läsa mer Bukowski, har man läst Historien om O och Marquise de Sade är man ju van vid det mesta av (franska) kvinnomissbrukande sexualnevroser, och Bukowski känns väldigt enkel på det planet. Hö, hö. Jag ser nog närmast fram emot att läsa om hans ungdom o uppväxt.Tack för tipset.
Och här ett direktcitat från den gamle Bukowski
ON BARS:
Don't do too much bar stuff anymore. Got that out of my system. Now when I walk into a bar, I almost gag. I've seen so many of them, it's just too fuckin' much -- that stuff's for when you're younger, you know, and you like to duke it with a guy, you know you play that macho shit -- try to pick up broads -- at my age, I don't need all that. Nowadays, I just go into bars to piss. Too many years in the bar. It just got so bad, that I'd walk into a bar, I'd walk through the door and I'd start to puke.
Skicka en kommentar