Ibland pratar jag med en författarkompis om hur det var när vi började skriva. Vi var runt 25 år då, så vi var inte alltför unga, men vi var extremt blåögda. Vi hade ingen som helst koll på litteraturen, och då menar jag allt det som finns runt omkring. Vad som var fint och mindre fint, vilka kritiker man skulle bry sig om, vilka författare som var rätt och smarta, vilken position folk hade i litteraturbranschen då. Vi läste recensioner för att se om en bok verkade intressant för oss, vi köpte eller lånade de böcker vi kände för att läsa, vi levde i vår egen lilla värld och där existerade inga kartor, ingen litterär terräng, inga fack eller lådor eller etiketter som hörde ihop med det vi läst.
Det som fanns i vår värld var vi, de outgivna författarna, och så de andra, de utgivna författarna. Vi såg upp till dem och tyckte de hade någon sorts skimmer omkring sig, men vi sorterade dem inte, vi visste inte var de befann sig i de litterära hierarkierna och hur pass ansedda eller inne eller viktiga de var. Vi gjorde ett litet litteraturfanzine (det här var innan jag kom med i Argus-redaktionen) där vi publicerade sådant vi gillade, och det var hur enkelt som helst. Eller, det var det så klart inte, men ändå kan vi ibland se tillbaka på den där tiden som nästan paradisisk. Vi gick omkring i litteraturens lustgård och plockade de frukter vi kände för att äta och kunskapens träd fick stå där det stod.
Men det kom så klart in en orm med tiden, det gör det ju i alla paradis. Och när jag tänker tillbaka så tror jag att det, för min del, hände en kväll på Forum 1995. Det var vernissage, oljor på akrylglas av Håkan Rhenberg, och releasefest för Halifax #9, W&W:s numera nedlagda litterära kalender som gavs ut en gång om året då. Jag gick dit med min nyss nämnda författarkompis och en annan författare/kulturtidskriftsredaktör/förläggare – vi kan kalla honom K – och någon gång under kvällen ville han att jag skulle hälsa på Olof Lagercrantz.
– Vem är det? frågade jag.
Och K:s reaktion på min fråga blev inte "är du obildad, eller?" utan snarare något i stil med "lägg av nu, alla vet vem Olof Lagercrantz är". Han trodde, till min stora förvåning, att jag försökte göra mig märkvärdig och snobba med min okunnighet. Så där som folk tyckte att Horace Engdahl snobbade när han inte visste att det var fotbolls-VM, fast här var det liksom omvända förhållanden.
Och det fick mina ögon att öppnas. Jag förstod ju att K befann sig i en helt annan värld, och att jag hade missat något centralt och allmänt, något som kanske kunde vara viktigt och värdefullt för mig. Vad visste K som inte jag visste? Hur lite koll hade jag och hur stor koll borde jag ha haft? Jag hade ändå fått ett par böcker publicerade och hade börjat tänka mig någon sorts framtid som författare, men hur medveten var jag, hur mycket förstod jag egentligen av det jag sysslade med?
Så jag fick lov att ta mig en ordentlig funderare på det där. Till att börja med blev jag tvungen att ta reda på vem Olof Lagercrantz var och vad han hade skrivit och varför han var så självklar och sedan läste jag hans böcker om Strindberg och Joyce och ... ja, sedan var det kört.
Hejdå, Eden. Hej, keruber. Hej, ljungande svärd och förbannade mark. Hej, möda och svett och tistel och törne och smärtan i att föda en bok.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
2006-07-31
2006-07-28
Poeter mot nyliberalism - en skärva av ett större projekt
Den här dikten skrev jag direkt för Stefan Severins planerade antologi ”En annan värld är omöjlig – Poeter mot nyliberalism” med planerad utgivning hösten 2005. En lysande titel och en fin idé, tycker jag, men boken har fortfarande inte blivit verklighet.
2006-07-27
Noterat i juli 2
Vad är poesi värd som inte berör en på djupet, som inte sätter en i kontakt med (ofta förträngda) känslor och livserfarenheter som vi bär med oss djupt där inne, innanför pansaret som vi bär för att överleva?
Sådan poesi förblir ett spel för gallerierna, en ytlig uppvisning. Den rör sig bara på en bråkdel av det utrymme som poesin skulle kunna fylla, det vill säga nästan helt och hållet på ytan. Vilket kan vara elegant nog, men förblir torftigt enligt min smak. Att sådan poesi ges ut av de största förlagen och ofta får de största debutantpriserna betyder bara att det är ofarligt att hylla det som inte sätter livet på spel.
du som kommer med stenar
i stället för bröd
du har inte förstått
vad poesi är…
Sådan poesi förblir ett spel för gallerierna, en ytlig uppvisning. Den rör sig bara på en bråkdel av det utrymme som poesin skulle kunna fylla, det vill säga nästan helt och hållet på ytan. Vilket kan vara elegant nog, men förblir torftigt enligt min smak. Att sådan poesi ges ut av de största förlagen och ofta får de största debutantpriserna betyder bara att det är ofarligt att hylla det som inte sätter livet på spel.
du som kommer med stenar
i stället för bröd
du har inte förstått
vad poesi är…
2006-07-23
Mer sommarläsning
Ja, och när jag ändå är i citerartagen måste jag jubla lite över Walt Whitman också, som jag fick upp ögonen för tack vare den snälla farbror Bloom. Fast ibland blir man både glad och ledsen av att läsa något man gillar, eftersom man börjar undra varför man ska skriva över huvud taget när allt bra redan är gjort. Det var i alla fall vad jag kände när jag läste följande, ur "Sången om mig själv":
Jag har sagt att själen inte är förmer än kroppen
Och att kroppen inte är förmer än själen,
Och att ingenting, inte ens Gud är större för någon än hans eget Jag,
Och att var och en som går ett fjät utan medkänsla går till sin egen begravning klädd i bara sin svepning,
Att du och jag utan ett öre på fickan kan köpa allt det bästa i världen,
Att minsta glimt ur ögonvrån eller ärtan i sin skida bringar oreda i all världens lärdom,
Att inget arbete eller syssla är så ringa att det inte förmår göra en yngling till hjälte,
Att inget föremål är för mjukt eller skört för att tjäna som hjulnav för hela det rullande världalltet
Och jag säger till varje man och kvinna: Låt din själ stå lugn och fattad om det så vore inför en miljon världsallt.
(tolkning av Rolf Aggestam, FIB:s Lyrikklubb 1983)
2006-07-22
Sommarläsning
Jag håller på och läser om Jane Eyre, som jag läste första gången när jag var fjorton. Den är fortfarande lika kul, fast på ett annat sätt. Jag tror att jag uppskattade Jane för hennes upproriskhet och rättframhet redan då, men nu kan jag också se att hon måste ha varit ovanlig(t) för(e) sin tid:
"Ingen vet hur många uppror vid sidan av de politiska som jäser bland alla de människor som befolkar jorden. Kvinnor förväntas alltid vara stillsamma, men kvinnor har samma känslor som män, de har samma behov av att öva sina förmågor och spänna sina krafter som deras bröder har. De plågas av den trånga instängdheten och fullständiga händelselösheten på precis samma sätt som män skulle plågas, och det är trångsynt av deras mer privilegierade medmänniskor att hävda att de borde vara nöjda med att sticka strumpor och laga puddingar, spela piano och brodera väskor. Det är tanklöst att fördöma dem eller skratta åt dem om de vill uträtta mer eller lära sig mer än vad traditionen föreskriver som passande för deras kön."
Sa alltså Jane Eyre via Charlotte Brontë redan 1847.
"Ingen vet hur många uppror vid sidan av de politiska som jäser bland alla de människor som befolkar jorden. Kvinnor förväntas alltid vara stillsamma, men kvinnor har samma känslor som män, de har samma behov av att öva sina förmågor och spänna sina krafter som deras bröder har. De plågas av den trånga instängdheten och fullständiga händelselösheten på precis samma sätt som män skulle plågas, och det är trångsynt av deras mer privilegierade medmänniskor att hävda att de borde vara nöjda med att sticka strumpor och laga puddingar, spela piano och brodera väskor. Det är tanklöst att fördöma dem eller skratta åt dem om de vill uträtta mer eller lära sig mer än vad traditionen föreskriver som passande för deras kön."
Sa alltså Jane Eyre via Charlotte Brontë redan 1847.
2006-07-21
2006-07-18
Noterat i juli
Idel guldstjärnor regnar över gubbrocktidningen Mojos projekt (bilaga till juli-utgåvan) med en nyinspelning av Beatles’ klassiska Revolver-skiva. De har grävt sig tillbaka genom 40 års pophistoria till en punkt av det levande nuet, där allting känns möjligt igen. Krävs det baklängestejper till detta?
Och varför återvänder jag till boktravarna denna heta sommar?
Många poeter klipper i dag ihop dikter på livets yta (materialitet, språkmaterialism) men jag kan nästan lova att dikten är en halvt dold klitoris. Rötterna går långt ner, orden är kodade att öppna dolda djup, läkande elixir redo att hämtas upp av rätt beröring, tunga andetag när vi närmar oss den hudlösa kärnan av liv.
Och vid litterär gestaltning i Göteborg studerar man 80 poäng fragmentets estetik. Fler måttbeställda fragment, någon? Varför har fragmentet högre status än den dikt som vill omfamna motsägelserna i samma omöjliga rörelse?
Och varför återvänder jag till boktravarna denna heta sommar?
Många poeter klipper i dag ihop dikter på livets yta (materialitet, språkmaterialism) men jag kan nästan lova att dikten är en halvt dold klitoris. Rötterna går långt ner, orden är kodade att öppna dolda djup, läkande elixir redo att hämtas upp av rätt beröring, tunga andetag när vi närmar oss den hudlösa kärnan av liv.
Och vid litterär gestaltning i Göteborg studerar man 80 poäng fragmentets estetik. Fler måttbeställda fragment, någon? Varför har fragmentet högre status än den dikt som vill omfamna motsägelserna i samma omöjliga rörelse?
Den svenska litteraturscenen
Jag slutade läsa Nöjesguiden för flera år sedan eftersom jag blir så irriterad på allt som står där, men härom dagen gick jag i fällan i och med att jag blev nyfiken på temat "den bästa svenska romanen". 50 personer får lista sina tre favoriter och bara det att redaktionen ger så pass mycket plats åt böcker kändes liksom som ett steg i ... jag vet inte, någon riktning i alla fall.
Och de flesta som svarar är dessutom vettiga. Att folk gillar Hjalmar Söderberg, Selma Lagerlöf och August Strindberg kan jag ju inte bli särskilt ledsen för. Det listas överlag en massa bra böcker och nästan alla tillfrågade verkar faktiskt gilla litteratur. Enda undantaget är Martin Luuk som inte ser något värde i romaner alls. Men också det är okej – jag blir inte upprörd i alla fall.
En aning oroande börjar det dock bli när Ebba Witt-Brattström spekulerar i om den renodlade romanen är "på väg att försvinna som texttyp till förmån för en mer dokumentär variant". Sigge Eklund är ju också jämt och ständigt inne på de tankegångarna:
"Romanen måste bli lika autentisk och oförutsägbar som ett nattligt samtal i Big Brother-huset för att bli betydelsefull igen, och det kommer bara att ske om en helt ny typ av personer börjar skriva romaner."
Där börjar jag bli lite förbannad, men det är ju inte Nöjesguidens fel. Eller är det det?
När så litteraturtemat fortsätter med det obegripliga testet "Hur mycket hipsterlitteratur är du?" finner jag det klokast att hoppa över den sidan, men så landar jag oturligt nog i Carl Reinholdtzon Belfrages text "Pappa, vad är en bok för något?" och sedan är det kört.
Reinholdtzon Belfrage börjar med att konstatera att det inte finns någon svensk litteraturscen att prata om. Nej, tacka fasen för det, tänker jag. Litteraturen är ingen scen, den är någonting helt annat, och det är det som är så bra med den. Sedan hävdar Reinholdtzon Belfrage att förlagen inte tar sitt ansvar - hej, har vi hört den förr? – och sågar W&W:s debutantologier med motiveringen "Har du hört talas om någon som deltagit i dessa skrifter? Kommer du ihåg ett namn?" Och, ja, jo, det gör jag faktiskt, käre Carl Fredrik, och, nej, det är liksom inte heller tanken med litteraturen, det där att alla ska bli kända namn.
Därefter spårar texten ur fullständigt och jag vet inte ens om det är det som är meningen. Artiklar som den här gör mig totalförvirrad; jag blir alltid helt snurrig av poppiga människor som inte kan stå för någonting. Eller som står för något jag inte begriper. Eller om nu Carl Fredrik Belfrage ens är poppig, det vet jag inte, jag hänger för fasen inte med och alla som gör det vet säkert att han är helt töntig och i så fall är jag också töntig som inte ens hänger med så pass mycket att jag redan vet att han är en tönt.
Ja, ni ser. Nöjesguiden gör mig alldeles nervös. Jag börjar bry mig om en massa skitsaker som inte spelar minsta roll i min värld i vanliga fall. Men Clas Bengtzon Reinfrage vill tydligen hugga hela den svenska "litteraturscenen" i småbitar och då är det säkrast att ta i med storsläggan. Skitsamma om någon begriper, det blir ju en helkul text, eller hur? Vi hugger något i bitar som inte existerar och sedan sitter vi och fnissar lite grann.
Det hela slutar som vanligt med att jag blir arg över att jag blir arg eftersom det är precis vad den här sortens skribenter vill, att man ska bli arg alltså, och därmed har Clas Bruno Bengtssonzon gjort ett bra jobb och så är allt som det ska i Nöjesguidenvärlden där allt går runt i en cirkel som slår knut på sig själv och jag kastar tidningen i soptunnan på min ohippa förortsbakgård och springer så långt ut i periferin att jag kommer att hamna på Stureplan om jag inte passar mig..
Och de flesta som svarar är dessutom vettiga. Att folk gillar Hjalmar Söderberg, Selma Lagerlöf och August Strindberg kan jag ju inte bli särskilt ledsen för. Det listas överlag en massa bra böcker och nästan alla tillfrågade verkar faktiskt gilla litteratur. Enda undantaget är Martin Luuk som inte ser något värde i romaner alls. Men också det är okej – jag blir inte upprörd i alla fall.
En aning oroande börjar det dock bli när Ebba Witt-Brattström spekulerar i om den renodlade romanen är "på väg att försvinna som texttyp till förmån för en mer dokumentär variant". Sigge Eklund är ju också jämt och ständigt inne på de tankegångarna:
"Romanen måste bli lika autentisk och oförutsägbar som ett nattligt samtal i Big Brother-huset för att bli betydelsefull igen, och det kommer bara att ske om en helt ny typ av personer börjar skriva romaner."
Där börjar jag bli lite förbannad, men det är ju inte Nöjesguidens fel. Eller är det det?
När så litteraturtemat fortsätter med det obegripliga testet "Hur mycket hipsterlitteratur är du?" finner jag det klokast att hoppa över den sidan, men så landar jag oturligt nog i Carl Reinholdtzon Belfrages text "Pappa, vad är en bok för något?" och sedan är det kört.
Reinholdtzon Belfrage börjar med att konstatera att det inte finns någon svensk litteraturscen att prata om. Nej, tacka fasen för det, tänker jag. Litteraturen är ingen scen, den är någonting helt annat, och det är det som är så bra med den. Sedan hävdar Reinholdtzon Belfrage att förlagen inte tar sitt ansvar - hej, har vi hört den förr? – och sågar W&W:s debutantologier med motiveringen "Har du hört talas om någon som deltagit i dessa skrifter? Kommer du ihåg ett namn?" Och, ja, jo, det gör jag faktiskt, käre Carl Fredrik, och, nej, det är liksom inte heller tanken med litteraturen, det där att alla ska bli kända namn.
Därefter spårar texten ur fullständigt och jag vet inte ens om det är det som är meningen. Artiklar som den här gör mig totalförvirrad; jag blir alltid helt snurrig av poppiga människor som inte kan stå för någonting. Eller som står för något jag inte begriper. Eller om nu Carl Fredrik Belfrage ens är poppig, det vet jag inte, jag hänger för fasen inte med och alla som gör det vet säkert att han är helt töntig och i så fall är jag också töntig som inte ens hänger med så pass mycket att jag redan vet att han är en tönt.
Ja, ni ser. Nöjesguiden gör mig alldeles nervös. Jag börjar bry mig om en massa skitsaker som inte spelar minsta roll i min värld i vanliga fall. Men Clas Bengtzon Reinfrage vill tydligen hugga hela den svenska "litteraturscenen" i småbitar och då är det säkrast att ta i med storsläggan. Skitsamma om någon begriper, det blir ju en helkul text, eller hur? Vi hugger något i bitar som inte existerar och sedan sitter vi och fnissar lite grann.
Det hela slutar som vanligt med att jag blir arg över att jag blir arg eftersom det är precis vad den här sortens skribenter vill, att man ska bli arg alltså, och därmed har Clas Bruno Bengtssonzon gjort ett bra jobb och så är allt som det ska i Nöjesguidenvärlden där allt går runt i en cirkel som slår knut på sig själv och jag kastar tidningen i soptunnan på min ohippa förortsbakgård och springer så långt ut i periferin att jag kommer att hamna på Stureplan om jag inte passar mig..
2006-07-15
BOFH, del 15
Jag jobbar bara en dag i veckan nu på sommaren och i går möttes jag av ett antal slokande krukväxter och ett telefonsamtal från en semestrande Kjell som undrade hur jag klarade mig. Han hoppades att Sven skulle dyka upp för att verkställa en eller annan order och det hoppades jag också, eftersom jag hade börjat tycka att det var hög tid för ett BOFH-avsnitt igen.
Vid datorn bredvid min satt Bobby och led av sitt fjärde ryggskott för sommaren och i källaren huserade ett gäng filurer från ett mystiskt nätverk som jag inte tänker nämna vid namn, men som ger ut en väldigt positiv, trevlig och snudd på religiös tidskrift i bästa peace, love & understanding-anda. Det lät dock inte så från källarregionerna; någon där nere höll en grälmonolog på ettrig göteborgsdialekt i ungefär en kvart utan att få mothugg. Det var nästan lite filmiskt, fast utan bild. Jag menar, det är sällan folk skäller så ihärdigt i verkligheten utan att bli avbrutna.
Jag tyckte det var lika bra att anteckna några meningar till bloggen, när nu ändå inte Sven fanns till hands:
1. "Det är bara pang på fucking jävla rödbetan."
2. "Nu kör vi och så får ni faan haka på eller inte haka på."
3. "Då ska du väl helvetesjävlakukfitta inte äta hamburgare, då, om du får ont i magen".
Efter ett par timmar dök så Sven äntligen upp. I en svart t-shirt med en vit rektangel på. Han medförde även en sportig ryggsäck. Jag vet inte om det har framgått, men han är inte den sportiga typen, så ryggsäcken satte lite myror i bakhuvudet på mig.
– Är det Kjell som har jagat hit dig? frågade jag. Han sa att han skulle ringa dig.
– Han har inte ringt, sa Sven och såg trött ut. Vad vill han? Ha en bild på kaniner?
– Jag vet inte, sa jag. Han sa bara att han skulle ringa. Har du fotat kaniner?
– Nej, jag känner ingen kanin. Jag skulle behöva en vit och korthårig, men jag har bara fått tag på angorakaniner och dem kan man inte fota för det blir bara ett stort fluff.
Jag tyckte det var dags att ta en krukväxtvattnarpaus, så jag reste mig från datorn, hämtade vattenkannan och gick in med den på damtoan.
– Växterna ser lite törstiga ut, sa jag till Sven medan jag fyllde på vatten.
Genom den öppna dörren hörde jag att han mumlade något till svar och jag tänkte att jag kanske missade ett minnesvärt uttalande så jag bad honom upprepa det.
– Mummelummelämmele, hördes igen där utifrån.
– Vad säger du? frågade jag och stängde av vattnet.
– DE KAN BEHÖVA EN SKVÄTT, gastade Sven när jag kom ut igen.
Sedan gick han ut och rökte. Jag vattnade. Gänget i källaren gav sig iväg för att äta på någon restaurang och när Sven kom in igen frågade jag om han möjligen hade haft det tvivelaktiga nöjet att stifta bekantskap med dem. Det hade han.
– Har du hört deras profet i aktion? undrade jag.
– Det är helt bisarrt, medgav Sven. Han är som Di Leva, Percy Nilegård och Kurt Olsson i samma person.
– Och de andra är så tysta och försynta, sa jag.
– Det kanske krävs för att få delta, sa Sven. Om Zita skulle vara med där så skulle hon inte vara med där. Om du förstår.
Han kom fram och kikade på min dator.
– Vad har du bloggat om mig nu då?
– Det är lite osammanhängande än så länge, sa jag. Jag får fixa till det hemma. Hur kommer det sig att du har en sportväska?
– Kvinnlig beachvolleyboll, sa Sven. Det är den enda sporten jag riktigt uppskattar.
Sedan drog han sig tillbaka till sin arbetsplats i källaren och kom bara upp då och då för att säga "oinkoink", röka eller äta kebab. Men innan han lämnade jobbet på kvällen passade jag på att ställa några frågor till honom om den bärbara datorn jag tänker köpa för att ha hemma – typ: "Kan man sätta en sladd mellan den nya datorn och den gamla och flytta över allt?" – och han svarade väldigt snällt, trots att han var på väg ut med några kompisar. Han erbjöd sig till och med att låna ut sin egen usb-hårddisk. Inte vidare BOFH-igt, med andra ord, men även Sven har sina fläckar, naturligtvis.
Vid datorn bredvid min satt Bobby och led av sitt fjärde ryggskott för sommaren och i källaren huserade ett gäng filurer från ett mystiskt nätverk som jag inte tänker nämna vid namn, men som ger ut en väldigt positiv, trevlig och snudd på religiös tidskrift i bästa peace, love & understanding-anda. Det lät dock inte så från källarregionerna; någon där nere höll en grälmonolog på ettrig göteborgsdialekt i ungefär en kvart utan att få mothugg. Det var nästan lite filmiskt, fast utan bild. Jag menar, det är sällan folk skäller så ihärdigt i verkligheten utan att bli avbrutna.
Jag tyckte det var lika bra att anteckna några meningar till bloggen, när nu ändå inte Sven fanns till hands:
1. "Det är bara pang på fucking jävla rödbetan."
2. "Nu kör vi och så får ni faan haka på eller inte haka på."
3. "Då ska du väl helvetesjävlakukfitta inte äta hamburgare, då, om du får ont i magen".
Efter ett par timmar dök så Sven äntligen upp. I en svart t-shirt med en vit rektangel på. Han medförde även en sportig ryggsäck. Jag vet inte om det har framgått, men han är inte den sportiga typen, så ryggsäcken satte lite myror i bakhuvudet på mig.
– Är det Kjell som har jagat hit dig? frågade jag. Han sa att han skulle ringa dig.
– Han har inte ringt, sa Sven och såg trött ut. Vad vill han? Ha en bild på kaniner?
– Jag vet inte, sa jag. Han sa bara att han skulle ringa. Har du fotat kaniner?
– Nej, jag känner ingen kanin. Jag skulle behöva en vit och korthårig, men jag har bara fått tag på angorakaniner och dem kan man inte fota för det blir bara ett stort fluff.
Jag tyckte det var dags att ta en krukväxtvattnarpaus, så jag reste mig från datorn, hämtade vattenkannan och gick in med den på damtoan.
– Växterna ser lite törstiga ut, sa jag till Sven medan jag fyllde på vatten.
Genom den öppna dörren hörde jag att han mumlade något till svar och jag tänkte att jag kanske missade ett minnesvärt uttalande så jag bad honom upprepa det.
– Mummelummelämmele, hördes igen där utifrån.
– Vad säger du? frågade jag och stängde av vattnet.
– DE KAN BEHÖVA EN SKVÄTT, gastade Sven när jag kom ut igen.
Sedan gick han ut och rökte. Jag vattnade. Gänget i källaren gav sig iväg för att äta på någon restaurang och när Sven kom in igen frågade jag om han möjligen hade haft det tvivelaktiga nöjet att stifta bekantskap med dem. Det hade han.
– Har du hört deras profet i aktion? undrade jag.
– Det är helt bisarrt, medgav Sven. Han är som Di Leva, Percy Nilegård och Kurt Olsson i samma person.
– Och de andra är så tysta och försynta, sa jag.
– Det kanske krävs för att få delta, sa Sven. Om Zita skulle vara med där så skulle hon inte vara med där. Om du förstår.
Han kom fram och kikade på min dator.
– Vad har du bloggat om mig nu då?
– Det är lite osammanhängande än så länge, sa jag. Jag får fixa till det hemma. Hur kommer det sig att du har en sportväska?
– Kvinnlig beachvolleyboll, sa Sven. Det är den enda sporten jag riktigt uppskattar.
Sedan drog han sig tillbaka till sin arbetsplats i källaren och kom bara upp då och då för att säga "oinkoink", röka eller äta kebab. Men innan han lämnade jobbet på kvällen passade jag på att ställa några frågor till honom om den bärbara datorn jag tänker köpa för att ha hemma – typ: "Kan man sätta en sladd mellan den nya datorn och den gamla och flytta över allt?" – och han svarade väldigt snällt, trots att han var på väg ut med några kompisar. Han erbjöd sig till och med att låna ut sin egen usb-hårddisk. Inte vidare BOFH-igt, med andra ord, men även Sven har sina fläckar, naturligtvis.
2006-07-03
Hultsfredsfestivalen (en liten lista)
Bäst eller sämst på årets Hultsfredsfestival?Efter ett par veckor av förberedelser inför semestern (som startar idag) har jag dammat av festivalminnet.
Årets tidsfördriv: "pyssla för 10:-" (gör din egen flagga, pärlhalsband m.m. kul för både små och stora barn)
Årets spel: twister (verkar vara jättekul om man är många, och fulla)
Årets scen: Jamobilen (Riksteaterns mobila sommarturné, alldeles för liten i år igen, men fantastiskt utbud av allt möjligt. På bilden ses Spoken Word-artisten Kat Franciose. Suverän!)
Årets festivalbilaga: Metro (har en speciell Hultsfredsedition som förser besökarna med nyheter "from the world outside", festivalområdet tenderar att bli en isolerad enklav av världen)
Årets "sell-out": Red Bull (Festivalen har upplåtit en hel scen vid Hulingens strand till denna "energidryck", fyllt av kuddar och gammal hip-hop. Tillför inget annat än dålig smak. Allting har tydligen ett pris)
Årets gymnasiefest: Henrik Berggren (Broder Daniel-Henrik får tusen tonårsflickor att sjunga framför Pampas-scenen)
Årets saknad: alla föreningar och organisationer som tidigare fyllt festivalen med mening och mål. I år har endast ett fåtal lyckats betala de ockerhöjda avgifterna (med i vissa fall upp mot 200%! Festivalens vinstjakt har stängt ute många idealister som ifragit till festivalens speciella atmosfär. Själen har också ett pris)
Så här tyckte några andra festivalbesökare!
2006-07-02
Flaskpost
Efter tips från Håkan, så har jag nu läst den här roliga artikeln ur Svensk Bokhandel, där Horace Engdahl och Dan Israel bråkar om vilka som bör få nobelpris. Och det mest intressanta där är, tycker jag, när Horace säger att litteraturen faktiskt är en västerländsk uppfinning. Inte diktkonsten i sig, men litteraturen, det vi menar när vi pratar om litteratur.
Det får en hel del pusselbitar att falla på plats i min värld. Det får också en hel del dörrar att stängas, men jag blir i alla fall lite upplivad, trots allt. Jag gillar ju att Horace är så där envis och trög. Det påminner mig om att litteraturen också är envis och trög. Och långsam. Att den står emot trender och vindar och försök till förändringar och bara i små, små steg låter sig förflyttas och förskjutas och utvecklas. Det är hoppfullt, tycker jag. Det tyder på att det någonstans där i teorierna och genikulterna och myterna finns ett verkligt värde och att det värdet måste prövas ordentligt gång på gång.
Den gode Horace har också sagt en fin sak i en gammal SvD som jag har sparat – vidarebefordras härmed till alla missförstådda konstnärer som kämpar i motvind och tycker att de får för lite uppmärksamhet:
"Många stora konstnärskap leder inte till, ska vi säga, en upplevelse av storhet, ofta tvärtom till en form av förkrosselse. Det är en fråga om att våga hela tiden i ett liv som senare bara kommer att fyllas med en känsla av intighet. Mandelstam har använt en metafor som till slut blivit så allmän att den är banal: att skriva en dikt är som att kasta iväg en flaskpost. Vad man numera gör är att man kastar flaskan från yttersta udden först sedan man förbeställt en helikopter som strålkastarbelyser den och högtalare som ropar ut: 'Här kommer det flaskpost!' Det går inte. Har man inte modet att vänta tills flaskan eventuellt driver iland, förmodligen efter det att man är död, ja då kanske man inte ska skriva den där dikten."
Det får en hel del pusselbitar att falla på plats i min värld. Det får också en hel del dörrar att stängas, men jag blir i alla fall lite upplivad, trots allt. Jag gillar ju att Horace är så där envis och trög. Det påminner mig om att litteraturen också är envis och trög. Och långsam. Att den står emot trender och vindar och försök till förändringar och bara i små, små steg låter sig förflyttas och förskjutas och utvecklas. Det är hoppfullt, tycker jag. Det tyder på att det någonstans där i teorierna och genikulterna och myterna finns ett verkligt värde och att det värdet måste prövas ordentligt gång på gång.
Den gode Horace har också sagt en fin sak i en gammal SvD som jag har sparat – vidarebefordras härmed till alla missförstådda konstnärer som kämpar i motvind och tycker att de får för lite uppmärksamhet:
"Många stora konstnärskap leder inte till, ska vi säga, en upplevelse av storhet, ofta tvärtom till en form av förkrosselse. Det är en fråga om att våga hela tiden i ett liv som senare bara kommer att fyllas med en känsla av intighet. Mandelstam har använt en metafor som till slut blivit så allmän att den är banal: att skriva en dikt är som att kasta iväg en flaskpost. Vad man numera gör är att man kastar flaskan från yttersta udden först sedan man förbeställt en helikopter som strålkastarbelyser den och högtalare som ropar ut: 'Här kommer det flaskpost!' Det går inte. Har man inte modet att vänta tills flaskan eventuellt driver iland, förmodligen efter det att man är död, ja då kanske man inte ska skriva den där dikten."
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)