Mode + konst = heroin chic?

Modemässan pågår i New York, det är där man ska vara sägs det från högsta ort, samt att håret ska vara långt i vår, okej, då slipper jag tänka på saken.

Men på radio - alltid denna radio - alltid medan jag diskar - hör jag en frågvis intervjuare gå på de Stora Katterna. New Yorks modevärld har vaknat upp till det faktum att allt för många fotomodeller svälter ihjäl, och nu ska det bli förhållningsregler om vikt och föda. Hälsokost och annat uppbyggligt mums vid visningarna i stället för champagne och koks.

Journalisten (jag ska försöka återkomma till hennes namn för att vara schysst) talar med en veteranmodell som berättar att hon under sexton år i branschen förlorat tretton av sina kvinnliga kollegor i självsvält och/eller drogmissbruk.
- So, they gotta watch out; there are barracudas out there.

Och mycket riktigt. In i intervjun släntrar en högt värderad smakdomare: en av alla dem som tror att design är en konstart som fodrar offer större än alla de andra konstarterna tillsammans; en pretto som ser till att "offret" för "konsten" sker någon annanstans än just i hans lilla Office, där han sitter och ritar sina Nike-skor och geniala joggingbrallor.

Han säger: "..but to be honest, if there was a situation where I thought that the collection needed something like heroin chic, I would probably go for it".
Stopp.
Han har inte sagt "Chic hjältinna" han har sagt "Heroin-chickt".

I bakgrunden hörs en av dessa aggressiva amerikanska managers, nån sorts cat-walk-producent som stöter ur sig: ...tell her I want her right now! She´s gotta to be on, now...".

Det är fantastiskt att leva i en värld där en katt-promenad-kille tror att han är Orson Welles, och en skodesigner tror att han är Picasso. Och där själva designen av en själv och andra är livsmål, innehåll, megalomani och tragedi på samma gång.

Catwalk eller sidewalk eller ghetto eller rysk porr: "Heroin chic" är Brat-Pack-designerns våta dröm. Sjuka flickor som PR för sportiga kläder. Det är något surrealistiskt över den marknadsföringen. Påminner mig om att allt återanvänds, men på fel sätt, av folk som aldrig varit med om något annat än retro.

"Det ska vara långt hår i vår", åtföljs av sentensen: "Som på 70-talet".
Hair, hair, long beautiful hair. Go, tell it to the Mountains!