Den här recensionen av Clara Diesens diktsamling Staden din resa är förvisso underhållande läsning, men det är svårt att lösgöra sig från misstanken att kritikern velat åstadkomma en så kallad "klassisk sågning", med allt vad det innebär av potentiell status bland kollegorna. Jag tycker i grund och botten att det är ganska motbjudande med den här typen av självbespeglande litteraturkritik, där den största mödan ägnas åt klatschigt elaka kommentarer och barnsligt samtidsförakt snarare än åt rättrådig genomlysning. Att samtiden är depraverad och det förgångna genuint, är en alltjämt livaktig föreställning som drar till sig förespråkare i varje generation - tänk bara på retrogardisterna i kretsen kring tidskriften Aorta så har ni bilden. Gott så, vi behöver konfrontation i kulturvärlden, men själv har jag aldrig förstått syftet med just den sortens världsfrånvända tjurighet.
Uppdatering: här kommenterar den alltid intressante Olof Martin Bergqvist en intervju med Jonas Ellerström, anågende vad poesi kan/bör handla om och vad det så kallade "språket" har med alltsammans att göra. Som vanligt håller jag med honom.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
6 kommentarer :
Nja, säga vad man vill om Crister Enander, men just världsfrånvänd tror jag inte att han är. Och retrogardisterna har väl fullständigt andra bevekelsegrunder än just han för sin kritik av dagens dominerande poesi. Vad slutligen gäller Clara Diesen har jag starka (dvs. starkt positiva) intryck av henne som estradpoet på Galleri Forum året innan hon debuterade. Vet dock inte var hon står i dag.
Det världsfrånvända ligger ju just i föreställningen om att "en annan" poesi (än den man själv föredrar, alltså) dominerar, en så kallad "akademiserad" riktning eller vilket tillmäle den nu behäftas med - det här ständiga fnysandet åt det man uppfattar som "moderna avarter" av poesin har Enander och retrogardisterna i alla fall gemensamt. Sen må de skilja sig åt på andra väsentliga sätt.
idiotrecension. folk som pratar om "poesins kris" och "bristen på verklighet" är alltid de värsta reaktionärerna.. i det här fallet är han ju tydligen emot att kvinnor skriver poesi också.
att den där recensenten sen inte tycks veta vad en diktsvit är och tror att en rad som "du kände mig / sådan jag var" är en egen dikt... det säger väl en del om honom som lyrikläsare.
jag har läst diesens bok. den är kanske inte lysande rakt igenom, men innehåller en hel del fina saker.
Kommentar till Olof Martins blogg, eftersom du ställer dig bakom hans synpunkter: OM gör två felslut i sitt inlägg. För det första tror han att alla som efterlyser känslans återkomst i poesin gör det utifrån någon slags "naivitet". Men det kan vara ett högst medvetet beslut att vilja förena känsla med intellekt i poesin.
För det andra gör han det grova om än mycket vanliga felet att tro att litteratur eller konst i största allmänhet beskriver någon slags linjär utveckling. Bara för att Mallarmé skrev en viss slags avancerad språkpoesi så måste vi i dag gå vidare och skriva ännu mer avancerat! Så fungerar det inte. Jag håller Mallarmés Tärningskast för en fantastisk dikt, den inspirerade mig mycket när jag var yngre. Men det betyder ju inte att dagens "språkexperimentella" poeter är lika fantastiska.
"Känslans återkomst" - har den varit bortrest? Du exemplifierar min tes.
Litteraturen har ingen linjär utveckling. Åtminstone inte på så sätt att det linjära nödvändigtvis går i samklang med någon sorts kvalitetsmässig progression. Men sätten att skriva förändras och bygger - oavsett vad man tycker om det ibland tveksamma avantgardebegreppet - på direkta reaktioner på det som skrivits tidigare. Saker man vill komma bort ifrån.
Man kan välja att försöka återskapa gångna tiders litterära uttryck, men det som överlever till eftervärlden är aldrig sådant, utan snarare det som är verkligt radikalt och originellt i förhållande till traditionen.
"Nu gäller det att skriva något nytt, även om det är så att det nya är mycket sämre än det gamla", som Erik Beckman sa.
Med all respekt är jag nog något mer än ett exempel på dina teser. Jag citerar från din blogg, vad "delar av poesivärlden" anses tycka.
"Poesi är enbart känsla, transparens, det går rätt upp i hjärnan, direkt ut i blodomloppet."
Jag har i alla fall aldrig påstått något sådant. Det är du som ägnar dig åt uppdelningar, dikotomier. För min egen del respekterar jag personliga konstnärskap, oavsett inriktning.
Skicka en kommentar