och så alla de små utmed vägen: Midsommarblomster, rödklöver, stormhattar, backtimjan och rallarros. Violetta fält som darrar till i det ljusgröna, grågröna, ludengröna sälgvimlet. Och blommar tiofalt mer här uppe i evigljuset.
Branta backar med flyttstensblock stora som garage, vältrande block murade i stelnade stup, intill en rinnande ljusgrön lullematta av ormbunkar, blåbärsris, lummer, fräken, åkerfräken.
Hur det björkdoftar efter regnet, starkt som vilde attan, när jag cyklar halvmilen till Stornäs. Om kvällen när bilarna tystnat, och det Stora Vykortet ligger där ostört. Sjömil som sjöspeglar milsvida, vad? Blånande bortomberg. Orörda skogar och hedar, från när?
Veckningar och virvlar i sten, och neanderälvarna, av geologisk art. Andra makter.
De veckar sig in i hjärnan. Men vykortet är ofattbart Stort och Vackert, jag ser och ser och ser ändå inte riktigt vad jag ser.
Men sen kommer det. Det är väl inte bara fjällen, det är jag.
Tystnad. Fisk hoppar. Sjön annars stilla, inte ett eko, mil efter mil.
Det är jag. Något ini mig, som är till att se som berg, som orörda myrar, som lugn. Frid. Och kan man sen bära hem det härifrån? Har man det ens kvar en halvtimme efter att man parkerat cykeln vid huset och börjat kolla tv. Igen.
"My love she speaks like silence, without ideals of violence, she doesn´t have to say she´s faithful, for she´s true like ice like fire."
Bergen, djupen, klarheten. Något i mig. Like ice, like fire.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar