Se, Jorden välver sig

Ena dan går jag med huvudet nere i hjortronmyren. Kärringstuket. Kvinnor över hela världen går ju så där, med ändan i vädret och pular med något på marken. Sedan in och grejar med något på spisen. Mina burkar med bärnstensgul sylt är fulla med pisk. Björkpisk mot knottjävlar.

Nästa dag är jag fast besluten att vandra upp till fjällplatån. Byn ligger på 640 m.ö.h. Men jag ska upp till 1000. Det har jag gått och glanat efter halva sommaren, och denna dag var perfekt. 24 grader, 5 s/m sydlig vind. Lätt packning. Inte ett knott, inte en broms. Men vråkar - och deras gnyende ungar i fjällbranten. Och en samisk man, som byter ett par ord med mig. En mjukspråkad, lättgången typ. En sån som jag ska gifta mig med, enligt planen. Min plan. Kanske inte Universums. Men det är fint att se en vacker man igen. Dagen lyfter lite, blir liksom ännu ljusare.

För det är ju ljuset det handlar om. Att nå det. Att vara på nivå med det, om så bara ett par timmar. Ett par sommardagar.

Sju timmar vandrar jag på fjället, eller sitter bland krypljungen och dvärgbjörkarna, eller lutad mot en varm skiffersten i den magraste backen. Marken på de mest utsatta platserna är den mest egensinniga. En frostgjuten matta av hårdpressad, torvblandad segjord. Tundra råder.

Det är inte mycket mellan mig och berget som sköt upp ur havet här för miljarder år sen. Och jag ser hur jorden välver sig, den rör sig, som ett stort djur. Från högplatån vid norska gränsen veckar sig bergen ner, i en fallande kadens. En gulgrön hedmark sjunker ner mot myrarna, sjöarna, gölarna. De turkosblå vattenytorna blixtrar till. Meanderån slingrar sig ner via forsar och fall.

Jag går långsamt och liksom gungande, som den samiske mannen. Ingen brådska, ingen jävla germansk målmedvetenhet. Inte ens något intresse för att nå toppen av fjället.
Här är ju redan flygfotonivå. Fjällvråkarna visslar kring huvudet. De är fabulösa flygare. Nu flyger två korpar ut över myrmarken nedanför mig. De kraxar, de söker gnagare, men de ser helt coola ut.

Att flyga är en mycket stark dröm, jag drömde den i natt. Nu brer jag ut armarna som en stor fågel och svänger dem i suset av vinden. Jag flyger ut över bergen, myrarna, glittersjöarna och lodjurslyorna. Det är lätt att flyga. Svårare att komma ner, då känns tyngden. Gravity, no fucking grace.

I drömmen i natt gick det också mycket lätt att flyga. Men jag insåg att jag måste passa mig för att glida iväg på uppvindarna, allt längre bort från utgångspunkten. Så jag vände i vind, och dök med nosen före ner mot en plats som inte var "för långt bort".

Vad betyder en sån dröm?
Inte: fear of flying, tydligen.
Rädsla att komma för långt bort?